Jag åt middag på en Visbyrestaurang i veckan – nedklämd i en rottingmöbel för barn som vi hittade i ett hörn av uteserveringen, bredvid varuvagnar och annan bråte. Det var restaurangens absolut sista sittplatser. Dessförinnan hade vi lämnat en krog där vi visserligen fick menyer, men efter nära en timmes väntan ännu inte hade sett röken av någon som ville ta upp beställningarna.
Det är inte bara boendet som är en trång sektor under Almedalsveckan. Veckan pressar också restaurangerna (och personalen) till deras yttersta.
I den evighetslånga kön fram till bardisken tjuvlyssnar vi på två Almedalsbesökare som pratar om veckan. Den ene har råkat hamna på en krog på östra sidan av ön. Han är lyrisk. Maten var fantastisk. Servicen, utsikten och miljön likaså. Men inte en människa. Han är förbluffad. Varför trängs alla i Visby när det vore mycket bättre att förlägga ett möte eller ett mingel på en välrenommerad krog på någon annan del av ön? Om man bussade ut de gäster man verkligen vill ha till sitt mingel till en landsortskrog skulle folk verkligen få chansen att nätverka på riktigt, resonerar han.
I viss mån är hans vision redan verklighet. Många av Almedalsveckans viktiga affärsmöten görs inte upp på Donners Brasserie, utan diskret på restauranger utanför stan där parterna kan samtala ostört, utan risk att bli sedda eller överhörda av andra Almedalsbesökare. Men här finns oändligt mycket mer att göra. Vid ett par tillfällen har jag deltagit i Almedalsevenemang utanför Visby. De mötena är av naturliga skäl mindre än de mingel som hålls i stan. 30-40 personer istället för 300-400.
Det gör att evenemanget sannolikt blir billigare för arrangören även om man måste hyra in en buss. Gästerna hinkar dessutom inte i sig några gratisöl och drar vidare till nästa mingel, utan blir kvar tills bussen går tillbaka. Att förklara vinsterna med detta för företag och organisationer är framför allt en utmaning för de gotländska eventbyråerna och hjälparrangörerna. Det skulle gagna både Almedalsveckan och övriga Gotland.