Nu skriver jag som extremt erfaren luciautförare. Redan innan jag började skolan, samlade mamma ett gäng kusiner varje år, klädde upp oss och körde runt oss bland släkten och bygdens gamlingar. Där fick vi sjunga och fika.
Sedan började skolan och i min barndom behandlades luciahögtiden knappast så styvmoderligt som den gör på många ställen idag. Nej! Det var månader av övning, regelrätta röstningar, välstrukna linnen och prestation som gällde!
Utöver självaste sånginsatsen är det ju nervositeten. Psyket som man liksom offrar för att andra ska få mysa en stund med sina pepparkakor och sin glögg. Folk svimmar av den där nervositeten (och eventuellt lite syrebrist av alla ljus).
Själv var jag nära på att ta en lugnande tablett inför årets luciatåg i Rone bygdegård. Ja, vi är ett gäng mellan 4-64 år som har för vana att gå luciatåg där varje år. Helt frivilligt. För att det är kul, men också för att någon måste ju göra det. Lucia skulle nämligen inte existera som tradition om inte någon höll liv i den.
I år när min egen dotter för första gången vid flera tillfällen gått lucia med levande ljus på skallen, insåg jag även hur farligt lucia faktiskt är. Under hennes solo vid morgonfirandet i skolan så började det brinna på hennes huvud! Detta fick jag inte veta förrän flera timmar senare när hon kom hem, utmattad och glad efter en hel dags lussande.
Mitt barn hade alltså stått där framme, med eld på huvudet, utan att det ens hade märkts. Nej hon bet ihop och sjöng vidare. En kamrat lyckades stoppa lågan med handen , snudd på omärkligt (ingen skada uppstod!).
Så håll inte på och gnäll om kön och religion och ras och vad skit ni nu kan tänkas komma på. Om någon vill vara så snäll och lägga all tid som krävs för att öva in alla sångerna, alla stämmorna, alla solopartier. Om folk är beredda att svimma och ta lugnande medel och dessutom offra sina skallar och hårsvall för att ni ska få lite mysigt, så tar ni och håller klaffen och är tacksamma.
Annars är ni varmt välkomna att göra det själva!