En resa.
Min yngste son Hugo och jag är på väg till Vietnam.
Klockan är 13:00 när Thai Airs fullsatta plan, med drygt 300 passagerare lyfter mot Bangkok i Thailand. Hela resan till Vietnam kommer att ta cirka fjorton timmar. De flesta passagerarna är thailändare. Men även vietnameser bosatta i Sverige, nu på väg till sina hemländer för att hälsa på föräldrar och gamla vänner. Och en hel del svenskar, som gift sig med thailändskor och vietnamesiskor, köpt hus i fruarnas hemländer och nu åker de dit minst en gång om året.
– Det är det perfekta livet! säger en man från Sundsvall, som nu ska stanna i sitt och hustruns hus i södra Thailand. Han berättar att hans fru redan efter drygt två år talar så gott som perfekt svenska.
– Själv klarar jag av att säg ”hej!” och beställa in en öl på vår favoritrestaurang där vi bor, säger han.
Och nu blir äntligen min resa av, efter nästan sextio år. Då, 1968 när det långvariga och meningslösa kriget mellan Nordvietnam och USA/Sydvietnam till och med äventyrade världsfreden. Ett krig som varade i 20 år.
Vi har pratat mycket om Vietnam-kriget, sonen och jag. Mest om striderna runt Khe Sanh i norra Vietnam. Jag ville åka dit, men tidningen (Aftonbladet) ville inte ha mig där. Så jag ”rymde”! Till kriget som jag längtat till.
Om allt detta har mina närmaste fått höra mig berätta många, många gånger.
Det är onsdag och jag sitter och skriver på 21:a våningen i ett lyxigt centralt lägenhetshotell med två sovum, två badrum och balkong med utsikt över centrala Saigon. Pris: 550 kronor!
Utomhus är det 34 grader varmt och Hugo är ivägskickad att handla vatten på flaska. Kranvatten är alltid ett riskmoment för våra känsliga ”kräsmagar”.
Första dagen efter ankomsten till Saigon varnar Hugo mig för jetlaggen, nu när vi flyttat oss över sex tidszoner.
– Ingen fara! säger jag, som i mitt jobb, utan problem, har passerat massor med tidszoner över hela världen.
Jag låter dock honom sova lite längre nästa dag, men till slut väcker jag honom och säger att det ändå är dags att vakna.
– Pappa, klockan är halv 3 – på natten! säger han och somnar om.
Snart, kanske redan i morgon åker vi norrut mot Khe Sanh. Det är ju därför vi är här.
Min son och jag.
bison.gotland@telia.com