Det är svårt att vara en lagom engagerad förälder, uttrycker krönikören.
I princip alltid landar det på oss föräldrar. Vi som är föräldrar just nu verkar ju vara de sämsta föräldrarna i världshistorien.
Vi är överbeskyddande och krävande och begär specialkost och några av oss bryr sig alldeles för mycket och vissa av oss bryr sig alldeles för lite. Vissa engagerar sig för mycket och andra engagerar sig för lite. Damned if you do, damned if you don´t, ett uttryck som väl beskriver den svenska skolans relation till barnens föräldrar nu för tiden.
Jag ryggar för när föräldrars närhet till sina barn problematiseras från skolans håll. Jag ryggar för det eftersom jag själv en gång var ett barn som inte vågade berätta för en enda vuxen i min närhet, hur utsatt jag var i skolan.
Jag tror inte att vi var många alls faktiskt, i min generation, som pratade om sådana saker med våra vuxna. Och nu gör vi om och gör rätt med våra egna barn. Vi pratar med våra barn och våra barn pratar med oss. Således får vi reda på så mycket mer än vad våra föräldrar någonsin fick reda på. Och som förälder finns det ingenting annat att göra, när man får veta att ens barn har det svårt på något sätt, än att hjälpa barnet. Det är en instinkt och den ska inte bespottas eller ifrågasättas.
Sedan är det också att hugga sig i själv i foten att år efter år lägga fokus på jobbiga och dåliga föräldrar i frågan om skolan, och låta politikerna helt slippa undan. Skattepengar finansierar skolan. Skattepengar betalar lärarna och annan skolpersonals lön. Med resurser kommer resultat. Utan resurser uteblir resultat. Utan resurser blir introduktionsprogrammet, för de som saknar behörighet, till slut det största programmet på gymnasiet.
I grund och botten har jag ändå ofta den starka känslan av att digitaliseringen och internet förändrade samhället på alla plan och skolan hann inte riktigt med i den relativt snabba utvecklingen. Åtminstone inte i vad den gjorde med synen på barn och barnuppfostran och hur den påverkade barns status och relationer till vuxna.
Sedan är det ju också så att i hela västvärlden förändras sakta synen på det dagliga arbetet i förhållande till fritiden, familjen och livet i övrigt. När även vuxna ifrågasätter rimligheten i att lägga majoriteten av sin tid på att arbeta, är det logiskt att även barn och ungdomar börjar ifrågasätta rimligheten i att spendera det mesta av sin vakna tid åt något som dessutom är ganska diffust för många. Det är en ny tid helt enkelt. Häng med.