Efter 33 manliga statsministrar var det äntligen dags

100 år sedan kvinnlig rösträtt har Sverige äntligen en kvinna på statsministerposten. Skämmigt att det tog sådan tid, men bättre sent än aldrig, tycker GA:s Cecilia Thomsson.

Cecilia Thomsson

Cecilia Thomsson

Foto: Henrik Radhe

Krönika2021-11-24 13:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Så var det äntligen dags. Magdalena Andersson (S) går på onsdagen till historien som Sveriges första kvinnliga statsminister.

Det är såklart pinsamt att Sverige, som anses vara ett av världens mest jämställda länder, är sist bland de nordiska länderna att få en kvinnlig statsminister. Norge var först ut för 40 år sedan och nu har våra grannländer haft minst två kvinnliga statsministrar vardera.

Vad detta beror på är en gåta. Klart är i alla fall att blockpolitiken, som varit dominerande i svensk politik i modern tid, påverkar. Endast två partier (Moderaterna och Socialdemokraterna) har varit de som tampats om statsministerposten.

Den enda kvinna som har haft en reell chans att få leda landet var Socialdemokraternas Mona Sahlin år 2010, men som avgick efter valnederlaget. Anna Kinberg Batra (M), som bara var partiledare i 2,5 år, fick aldrig chansen att leda sitt parti fram till valet.

Till de som envist menar att det inte spelar någon roll om vi har en kvinna som styr säger jag: Det gör det visst. Om vi eftersträvar att vara ett jämställt land ska det vara möjligt för en kvinna att bli regeringschef.

Till de som använder argumentet att kompetens ska gå före kön säger jag: Absolut, men om det vore en sanning skulle det innebära att vi aldrig har haft en kvinna i landet kompetent nog att bli statsminister, och det köper jag inte.

Det har även ett stort symbolvärde som inte ska underskattas, inte minst för landets unga. Nu kan vi säga till våra döttrar att det är möjligt att bli vad de vill, även att leda landet. Det är värt något.