”1968 i London. Det finns en ledig plats vid bordet och jag sätter mig där. Hon tittar på mig, men våra ögon möts inte. Efter en lång minut av tystnad böjer hon sig fram, blicken riktad mot min högra hand som vilar på den brunbetsade bordsskivan.
”Vilken fin klocka!” säger hon.
En Wally med slitet armband av imiterat läder. Jag köpte den för pengar jag tjänat på jultidningsförsäljning och som springgrabb i Albin Jakobssons livsmedelsaffär i Slite.
Och så nu, minst femton år senare vid ett bord i Svenska kyrkan i London.
”Vilken fin klocka!”
Det ska dröja tio år innan vi ses igen. Och ytterligare tio. Och tio... Vi lever våra liv med familjer, barn och barnbarn. Vart tionde år ringer någon av oss.
”Hur mår du?” ”Bra”, svarar vi nog fast vi båda vet att livet ibland skaver, till och med gör ont.
En gång träffas vi.
Jag väntar på henne i Kulturhusets kafé på Sergels torg i Stockholm. Jag låtsas läsa en bok, men har blicken fast riktad mot rulltrappan.
Flera kvinnor i ungefär rätt ålder kommer sakta glidande uppför trappan. Ibland ser jag likheter med den unga kvinnan vid det brunbetsade bordet i London. Men det är inte hon.
Mer än en halvtimme över avtalad tid ser jag en kvinna med sökande blick där i rulltrappan. Jag vet att det är hon, trots att utseendet inte riktigt stämmer. Vi kramas lite blygt tafatt och säger säkert något... ”Hej, det var inte igår. Hur mår du?”
Det ska dröja ytterligare tio år innan vi ses igen. Jag har flyttat till Gotland. Tio år. Var finns hon nu? Jag börjar leta, men hittar inte hennes namn. Inte i telefonkatalogen, inte på internet, inte på Ansgarskyrkans hemsida på Lidingö, församlingen hon tillhört. Inte heller bland de senaste årens dödsannonser i hembygdens lokaltidningar i Småland.
Det går ytterligare någon månad in på nästa tioårsperiod.
Jag letar. Efter någon minut bara, på hitta.se: Svalvägen på Lidingö, det känns rätt. Jag ringer, en kvinna svarar. Jag säger: ”Hej, jag heter Bernt och bor på Gotland. Ringer jag till rätt Eva?”
”Ja, det gör du”.
Ute tystnar vinden, nynnar livet, suckar vågorna. En sista kyss hämtar rester av din andedräkt. Du ler, dina ögon raderar ljuset. Du ser mig.
Och visst, livet går vidare. Just nu befinner jag mig på Möja i Stockholms skärgård.
Jag har träffat någon.