En nutida bild från Auschwitz-Birkenau, som var ett nazistiskt koncentrationsläger under andra världskriget.
Jag uttrycker mig inte gällande Israel/Palestina. Det betyder inte att jag inte känner saker. Också jag ryser framför Rapport om kvällarna. Jag har bestämt mig sedan länge att ta mina nyheter därifrån gällande det här. På sociala medier är galenskapen inte långt bort. Eftersom jag följer främst vänsterprofiler blir det hela väldigt ensidigt och jag har skämts många gånger, särskilt då jag sett ren rasism och antisemitism även på konton jag i alla år hållit högt. Jag har avföljt människor jag följt i tjugo år på grund av det.
Eftersom jag inte följer särskilt många högermänniskor får jag inte mycket av deras åsikter kring det här kriget. Jag vill inte ha dem heller, jag vill inte ha något. Jag vill inte vara med. Jag vill höja händerna i luften och skrika BLANDA INTE IN MIG I DET HÄR. Aldrig känner jag mig så svensk.
Jag skäms inte för det heller. Jag tror överlag att situationen i Israel och Palestina är svår för svenskar, ja, svår för många. Vi har varit på klassresor i Auschwitz. Sett hundratals filmer om Förintelsen. Andra världskriget är en stor del av alla svenskars historieundervisning. Alla svenskar har förmodligen också fått ta del av föreläsningar från förintelseöverlevare. Det ligger väldigt långt bort för många av oss att kritisera eller ens tänka en negativ tanke om sådant som på något sätt rör judendomen. Det är säkert högst problematiskt på vissa sätt. På andra sätt kanske precis så det ska vara. Det går inte att säga något om saken, helt enkelt.
Till och med när jag gick Kvinnofolkhögskolans kurs "feministiska studier" för tjugo år sedan, var våra lärare extremt noggranna med att, på en särskild temadag om just konflikten i Israel/Palestina, understryka hur man ska passa sig för att ta parti och dra slutsatser gällande konflikten. Sånt där sitter i.
Fostrad inom vänstern finns det dock förväntningar både från omgivning och på sig själv att man alltid ska tycka NÅGOT. Vänstern är inte känd för att vara tyst så att säga. Men jag finner det allt svårare överlag att just ta parti vid väpnade konflikter och krig. Det är så många lager och också så många starka krafter som vill att man ska tycka saker. Det skrämmer mig lite.
Det finns dock en sak jag vill. Och det är att människor ska sluta döda andra människor. Jag vill också att civila ska slippa drabbas av maktgalna människors begär. Jag vill inte att barn ska dödas i krig. Jag vill ha fred, helt enkelt.