Jenny Persson: Om allt gÄr Ät helvete sÄ finns den ÀndÄ kvar

Han ville bada, min man. Fast det hade regnat hela dagen och inte var mer Àn femton grader ute.

”Har man sjĂ€lv en tung last att bĂ€ra, Ă€r det med all sĂ€kerhet svĂ„rare att motivera sig att rösta för annat Ă€n att man sjĂ€lv behöver fĂ„ det bĂ€ttre, det fĂ„r man respektera”, skriver Jenny Persson i sin krönika.

”Har man sjĂ€lv en tung last att bĂ€ra, Ă€r det med all sĂ€kerhet svĂ„rare att motivera sig att rösta för annat Ă€n att man sjĂ€lv behöver fĂ„ det bĂ€ttre, det fĂ„r man respektera”, skriver Jenny Persson i sin krönika.

Foto:

Krönika2022-09-09 09:00
Jenny Persson
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Jag skrattade och sa att han mÄste acceptera att sommaren Àr slut nu. Men det Àr som det Àr med kÀrlek och vips packade jag badklÀderna och vi gav oss av. Barnen hade Àgnat hela förmiddagen Ät att spela golf i ösregn sÄ det kÀndes okej att lÀmna dem med sina teknikprylar i nÄgra timmar. Han sprang in pÄ Maxi och köpte varsin bit prinsesstÄrta innan vi lÀmnade stan. TillfÀllet krÀvde liksom prinsesstÄrta.
Det Ă€r nĂ„got med FollingbovĂ€g ut mot Roma. Det nĂ€rmaste highway vi kommer hĂ€r pĂ„ ön. Molnen lĂ„g tunga omkring oss, det hade ju regnat hela dan. Men vi sa att det kan regna hur mycket som helst, vi badar Ă€ndĂ„. 

I bilen pratade vi om alla vi har omkring oss. Alla vi Ă€lskar och bryr oss om. Hur vi kan hjĂ€lpa dem som gĂ„r med tyngre last just nu. Och hur glada vi Ă€r Ă„t att vi kĂ€nner sĂ„. Att vi har det sĂ„ pass bra just nu att vi orkar bĂ€ra andra. 

Det Ă€r otroligt, nĂ€stan som magi faktiskt, men min man blir bara vackrare för varje Ă„r som gĂ„r! Jag sĂ„g det sĂ„ tydligt, nĂ€r vi tjoande och skrattande vadade ut i det ganska kalla vattnet i Ardre sen. Stranden helt tom. MörkblĂ„a moln som hotade om regn runt hela kusten. Men vi fick till och med nĂ„gra solstrĂ„lar pĂ„ oss dĂ€r vi satt sen, pĂ„ tork i vĂ„ra morgonrockar och Ă„t prinsesstĂ„rta. 

Och sedan pÄ onsdagen nÀr vi tjafsade om nÄgon tvÀtthög sÄ hade jag den dÀr stunden alldeles ny i mitt huvud. KÀnslan av bus. PrinsesstÄrtepussarna. Och det blev aldrig att jag slog hÄrt i dörren den gÄngen. De sista hÄrda orden uteblev ocksÄ. Kanske Àr kÀrlek sÄ extremt enkelt? Att sÄ lÀnge man hÄller förrÄdet pÄfyllt med enkla, fina, glada stunder, sÄ hÄller den i sig?

Med den dĂ€r kĂ€nslan av att orka bĂ€ra de som har det tyngre, gĂ„r vi till val pĂ„ söndag. Men ocksĂ„ med en förstĂ„else för de som inte upplever samma sak. Har man sjĂ€lv en tung last att bĂ€ra, Ă€r det med all sĂ€kerhet svĂ„rare att motivera sig att rösta för annat Ă€n att man sjĂ€lv behöver fĂ„ det bĂ€ttre, det fĂ„r man respektera. 

Dock gĂ€ller det att se över den dĂ€r lasten man bĂ€r pĂ„ ibland och försöka sĂ€tta den i paritet med andras. Det gĂ€ller att dĂ„ och dĂ„ slĂ€ppa blicken frĂ„n de som har MER av sĂ„dant som man sjĂ€lv vill ha och istĂ€llet ta en titt pĂ„ de som faktiskt har MINDRE. För att hĂ„lla fötterna pĂ„ jorden. 

Och oavsett hur det nu gĂ„r och om sĂ„ allt gĂ„r Ă„t helvete sĂ„ ligger Ardre strand kvar dĂ€r den ligger. Den vĂ€ntar pĂ„ oss. 

 
 
 
 
 
 
LĂ€s mer om
Brott & Straff
Golf
Val
Roma
krönika Jenny Persson
Ardre