Den högsta andliga buddhistiska ledaren, Dalai Lama, har i veckan varit föremål för fördömanden. Det efter att han, på ett filmat konvent, möter en pojke som ställer frågan om han kan få en kram. Istället för att då ge pojken en kram, så tar Dalai Lama först tag i pojken och för honom närmare sig, för att sedan trycka sin mun hårt mot hans. Därefter förklarar Dalai Lama för pojken med både ord och handrörelser hur pojken ska suga på Dalai Lamas tunga. Varpå han sedan sträcker ut tungan mot pojken.
Händelsen bevittnas av flertalet runtomkring och filmas också. När händelsen kritiseras så kommunicerar Dalai Lama en ursäkt. Han skriver att om han på något sätt har skadat pojken eller någon i pojkens närhet med sina ord så ber han om ursäkt för det. Han ber alltså inte om ursäkt för att han skadat. Inte heller tar han ansvar för att han har begått ett övergrepp. Inte heller för handlingen i sig, utan för sina ord. Det är väl knappast orden som är problemet när en 80-årig man trycker sin mun hårt mot ett barns och sedan instruerar barnet att suga på hans tunga. Utöver ”ursäkten” så skriver teamet runt Dalai Lama att han brukar ”skoja på ett oskyldigt sätt”. Dalai Lama är unik. Unik på så vis att han är den högsta andliga ledaren för en religion med en sisådär 500 miljoner troende världen över. Han är däremot inte unik i att förklara bort ett övergrepp som oskyldigt skoj.
Att andliga ledare begår övertramp eller övergrepp är inte heller ovanligt. Gång på gång får vi till exempel ta del av fasansfulla mängder av övergrepp på barn inom den katolska kyrkan som tystats sedan 1950-talet. Att övergreppen sker inom religiösa samfund eller av religiösa ledare är oerhört svårt för barnen som utsätts. De har nämligen inte bara de fysiska och psykiska konsekvenserna av övergreppet att hantera. De ska dessutom hantera ett andligt övergrepp. När det är samma person som står närmast andligheten eller Guden som utsätter barnet blir det ännu svårare för barnet att berätta. För barnet blir det en inre strid. Om övergreppet sker av en andlig ledare, måste det betyda att det är rätt? Eller betyder det att allt barnet trott på är fel? Kommer barnet att uteslutas ur gemenskapen om hen berättar och vad ska föräldrar eller andra närstående tro om den de ser upp till är samma person som gör barn illa? Då är det lika bra att hålla tyst. Och tyst håller barn. Vad gäller till exempel de oerhörda mängder övergrepp inom katolska kyrkan, så var det först när barnen blivit vuxna de orkat och vågat berätta.
I det här fallet behövde pojken inte berätta. Det han utsattes för filmades och kunde ses av alla runt om i världen. Och därmed också kritiseras och fördömas. Det som är så oerhört oroande är såklart att Dalai Lama agerar såhär framför kameran. Vad kan då ske bakom kulisserna? I bästa fall var det här en enskild händelse. I värsta fall kommer pojkar växa upp till män och först då våga berätta om sina möten med den andliga ledaren.