När du läser det här är vi, sonen och jag, nog hemma igen. Trötta, sex timmar jetlaggade, inte ett enda rent klädesplagg och innerligt glada över att det på Gotland inte finns några 17-timmars svettiga bussresor.
Fast det är ju också en del av resandets tjusning. Att uppleva och sedan berätta. Fy så tråkigt det hade varit att komma hem efter en drygt månadslång resa och inte haft just något att förtälja:
– Hur var det i Vietnam?
– Bra, men ganska varmt ibland.
– Ni reste ju runt en del, var det något speciellt som...?
– Nej... Men mycket motorcyklar och tät trafik.
– Maten, hur var den?
– Mest nudlar, vårrullar och ris...
Personligen har jag börjat vänja mig vid tanken, att det här kanske var min sista långa resa. Ända sedan jag, sårad av ett granatsplitter, kom hem från kriget i Khe Sanh i Vietnam har jag känt ett starkt behov av att komma tillbaka till platsen. En sista riktigt lång resa. Och den resan har jag nu gjort. Aldrig kommer jag att återvända till Khe Sanh. Det traumat är avklarat nu.
Men jag har tagit med mig en petflaska jord från platsen där jag låg sårad, med en ung amerikansk soldat över mina ben.
Jag lindrigt sårad. Han död.
1995 gjorde fotograf Arne Carlsson på Fårö och jag en film om två kvinnliga bönder, Vanja Larsson i Sundre och Birgitta du Rietz på Fårö.
I sista scenen av filmen hämtar Vera posten i sin brevlåda. Jag frågar:
– Om du fick önska något, vad skulle det då vara?
Vanja svarar direkt, nästan som att hon väntat på just den frågan:
– Niagarafallen skulle jag gärna vilja se.
Många år senare besöker jag Vanja på äldreboendet i Burgsvik.
Hon sitter på en stol och tittar rakt fram. Jag försöker få kontakt, nämner till och med "Niagarafallen", men hon befinner sig definitivt i en annan dimension.
Några månader senare är hon död. På begravningen berättar jag om Vanjas önskan. Senare träffar jag en kvinna, som också var med på begravningen.
– Vi borde ha ordnat en insamling så att Vanja fått se Niagarafallen, säger hon.
Ja, det borde vi ha gjort.