Plötsligt är de här hos mig allihopa

Ju äldre jag blir, desto mer har julen kommit att handla om att minnas.

"Jag hänger min finaste julgransprydnad högst upp i granen varje år, en glittrande G-klav och minns de vänner jag hade omkring mig när jag fick den någonstans i tonåren", skiver Jenny Persson.

"Jag hänger min finaste julgransprydnad högst upp i granen varje år, en glittrande G-klav och minns de vänner jag hade omkring mig när jag fick den någonstans i tonåren", skiver Jenny Persson.

Foto: Kallestad, Gorm

Krönika2023-12-22 07:45
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Som när Hasse Anderssons "Decembernatt" fyller huset och jag, på en sekund, blir sex år och riktigt kan höra morsan stöka runt med dammsugaren. Känna lukten av något av pappas halväckliga påhitt inför jul. Dopp i grytan. Något år kokade han en kotunga till jul om jag inte minns fel. Dofterna, ljuden, känslan av att vara sex-sju år och längta efter julafton! Och plötsligt är de här hos mig allihopa, ursprungsfamiljen.

Den broderade kalendern som jag själv varje dag klippte loss mina små paket ifrån som barn, klipper mina barn loss små presenter från nu. Bonaden har min mormor broderat och när den nu hänger på väggen blir det att jag tänker på henne varje dag. Hon är här hos mig.

Jag hänger min finaste julgransprydnad högst upp i granen varje år, en glittrande G-klav och minns de vänner jag hade omkring mig när jag fick den någonstans i tonåren. Musiken vi levde och dog för. Seriöst planerade julpysselkvällar som slutade i fylleslag, nattligt affischerande av staden för att uppmärksamma alla på grisars lidande i juletid och julhångel bortom sans och vett. Nu dansar de runt omkring mig här vid granen, runda under fötterna, högljutt skrattande, de är här.

Minnet av den sena julaftonsnatten då han som jag numera är gift med, drog fram mig till julgranen och darrande frågade om jag ville gifta mig med honom, det seglar också förbi. Det är femton år sedan i år.

Ställer mig och bakar knäckebröd varenda jul, aldrig någonsin annars, bara till jul. Ett fröknäckebröd som alla älskar och som alltid fanns att knapra på när man var på Öppna förskolan. Minns kvinnorna som förestod Öppna förskolan och allt de gjorde för mig som småbarnsmamma. Att jag fick dela de där sköra åren med det stödet och den värmen gör mig fortfarande alldeles tårögd och vips så finns de med mig här i köket, alla tre.

Ger mig fan på att baka mandelmusslor. Lyckas och de blir snudd på perfekta. Och moster Mari, som serverat hela släkten fyllda mandelmusslor till jul så länge jag kan minnas, svävar runt med mig i köket nu också. Det börjar bli fullt här.

Moster Mari stod i min hall så sent som förra veckan. De flesta av alla som dansat runt här med mig hela december är fullt levande och kommer förmodligen att förbli levande för mig långt efter att de gått ur tiden.

Och det är fint det där, att med julens alla göromål minnas allt som varit vackert. Och att försöka skapa nytt vackert. Kanske blir jag en gång ett minne i någons knäckebrödsbak eller julgran, vem vet.

God jul allihopa!