När jag var barn hade vi en pistol hemma på vinden. Jag vet inte alls vilket fabrikat, men det fanns däruppe, vapnet. Låg inlindat i några trasor i en skokartong. Tjatade jag och mina systrar tillräckligt intensivt på pappa så gick han upp för den knarrande trappan och letade i gömmorna. Han demonstrerade, förklarade med stor spänning att pistolen saknade slutstycke och att den inte gick att skjuta med. Det var under det tidiga 1990-talet, kalla kriget var förbi och på Gotland kände vi oss tämligen trygga i den fred som rått i Sverige sedan länge. Själv växte jag upp på ön i en tid där allergi mot kiwi kunde få en att undslippa värnplikten. Men närheten till försvaret fanns alltid där. P18, skjutfältet, mullrande JAS-plan och Ryssland. Närheten till Ryssland.
Min pappa var vid sidan av sitt vanliga jobb även reservofficer under stora delar av arbetslivet, därav vapnet på vinden. Mot slutet var han chef i begravningskompaniet, alltså de som ska ta hand om och begrava människorna som stupat i krig. Från barndomen minns jag hur han ibland åkte i väg om helgerna för att öva eller ligga i fält. Vad jag minns var jag aldrig orolig. Det är jag inte nu heller.
Gotland har under den senaste veckan befunnit sig i mediesveriges centrum. Det spända läget i Europa har fått såväl militär som medier att förstärka ön. Alla stora svenska medier har landsatt ett team för att skildra händelserna på ön. På plats får reportrarna kämpa för att ro hem sina nyheter. Mattias Ardin, chef för P18, upprepar mantrat om att risken för väpnad konflikt är låg. I intervju efter intervju. Han sover gott om natten, säger han. I övrigt svarar han inte på så många frågor alls. Till Aftonbladet TV förkunnar menige Dagebäck, skyttesoldat med bas i Boden, att ”det känns bra” och att ”det är kul att vara här”. Dramatiken är låg, men i flera riksmedier vittnar braskande rubriker om något annat. Det är formuleringar om förband som ska försvara Gotland mot en attack och spekulationer om hur Ryssland ska kunna ta Gotland från luften. Bildsättningen är dramatisk, ibland med foton som inte är tagna på Gotland eller ens i närtid. Nästan som om det som faktiskt händer på Gotland inte sker på riktigt.
Ingen vet hur de närmaste veckorna kommer att bli, om vi ska fortsätta sova gott om natten. På GA fokuserar vi under tiden på det vi vet här och nu. Vi tar in gotlänningars röster, försöker sätta saker i sitt sammanhang och erbjuda perspektiv, utan att spekulera. Vi siktar på att öka förståelsen, inte göra människor rädda.
Min pappa, den tidigare reservaren, fick under förra veckan ta emot ett samtal från en närståendes dotter på fastlandet. Hon grät och var rädd för att Gotland var i krig, något hon sett i en video på sociala medier-appen Tiktok. Från olika håll i landet kommer liknande rapporter från skolvärlden. Den rädslan är på riktigt.
Under helgen träffade Henrik Radhe, reporter på GA, Gunnar från Slite.
– Slite är utsatt, men jag tror aldrig att de kommer hit, sa han och förklarade att han tror att det mest handlar om att visa upp sig från den svenska militärens sida.
Gunnar är 80 år och från en generation som inte sällan brukar berätta om hur de fått växa upp med hotet från öst. De känslorna är också på riktigt.
I GA kommer du därför aldrig läsa Hollywoodifierade spekulationer om hur kriget skulle kunna komma till ön. Vi fokuserar på det som är på riktigt här och nu, oavsett vad som kanske händer framöver.