Jag är den första att hålla med om att man ska ge plats för de yngre och att deras röst behöver få höras. Samtidigt var det nog första gången som jag har blivit omnämnd som gammal. Alltså, jag är inte alls en medelålders kvinna som ser ungdomlig ut, tvärtom. Och jag har aldrig kommit ut glädjestrålande från Systembolaget för att jag fått visa legitimation, absolut inte. Inte heller har någon någonsin trott att min dotter och jag är systrar, nej, det syns tydligt att jag är 30 år äldre.
Anledningen till att jag aldrig känt mig gammal är för att här ute på den gotländska glesbygden så är man ung när man är 55-plus. Man är rena rama barnet, knappt torr bakom öronen. Vart jag än går så är jag bland de yngsta, det är så jag upplever det i alla fall. Folk som går i pension avtackas ena dagen och nästa är de tillbaka på jobbet igen, det finns inga yngre som kommer och tar över. Man träffar dem överallt, pensionärerna som jobbar. Ta Bengt från Näs som kört djurtransporten här hos oss i alla år, han var här och hämtade lamm och passade samtidigt på att tacka för sig, han skulle gå i pension. En tid senare träffar jag Bengt igen på skolan där jag jobbar när han kör skolbussen:
”Hade inte du gått i pension?” frågar jag.
”Ha ha, skrattade Bengt, när man går i pension får man en vit skjorta som det står Bergkvara buss på!”
Motsatsen till det här berättar mina 55-plusväninnor som bor i Stockholm om. Flera av dem är verksamma inom media, jobbar på radio och TV på olika vis. De berättar att det är helt kört att få en fast tjänst när man är kvinna och 55-plus. Man är helt ointressant och blir inte ens kallad på intervju. Jobba kan man få göra, hur mycket som helst, för ens kompetens behövs men någon tillsvidaretjänst får man inte utan det är kortare kontrakt. Här ute på Sudret betraktas de här kvinnorna som unga.
När jag tänker på min egen pension så finns den inte där. Jag antar att man får undervisa tills man trillar av pinn, om man ska tro framtidsprognoserna, det finns inga unga lärare som kommer och tar över. Rektorn får väl tillslut skicka en bårtaxi att hämta mig i Hablingbo så att jag kan forslas till jobbet.
Men det finns faktiskt tillfällen då man börjar känna sig lite gammal, Hemmansägaren och jag har konstaterat att vi är den sista generationen som inte sitter med mössa på inomhus. Det är dock ingenting vi sörjer.