Efter maten städar jag köksfläkten. Sen gallrar jag ut de fulaste kokböckerna och alla gamla mattidningar och serietidningar. Sen städar jag skafferiet och stryker alla kökshanddukar och tygservetter och lägger i prydliga högar.
Det är en månad kvar tills de första hyresgästerna kommer men jag har en lista i A4-format. Rensa garderoberna. Skrubba ugnen. Städa besticklådan. Tömma hatthyllan. Damma bokhyllan.
Det finns många fördelar med att bo på Gotland och det här är verkligen en av dem. Att inför varje säsong få chansen att skärpa sig, ta sig i kragen, kavla upp ärmarna, rensa bort, sortera, slänga, putsa. Att se varje pinal med någon annans ögon, herregud varför har de kökshanddukarna skrynkliga och nerslängda huller om buller, varför har de tre paket maizena, varför har de vantar och mössor framme mitt i sommaren, varför har de inte fixat iordning utemöblerna på balkongen?
Barnen har fått ansvaret över sina egna rum. De undrar om de måste städa alla skåp och lådor. Jag säger ja. För man kan aldrig veta om folk öppnar lådorna och om de nu händelsevis skulle göra det, vill man då att lådan ska vara full av gamla kvitton och godispapper och trasigt pyssel?
Nej. Det vill man inte.
Och det bästa av allt är känslan när man själv öppnar lådan och ser att här bor en duktig och skötsam person. En rakt igenom redig människa.
Jag tänker på alla generationer av kvinnor som har tyckt att detta är självklart. Jag tänker på alla kvinnor som tänker så nu. Och män, om de finns.
Jag tänker ofta på Maj. Hon är huvudperson i Kristina Sandbergs roman Att föda ett barn och hon vet allt om hur man sjuder gädda och bakar småbröd och kokar blöjor och blankar av diskbänken. Hon vet vad som förväntas och vad som inte får bli fel, färska blommor på skänken, ansjovisgratin som vickning, och det spelar ingen roll om du inte har läst boken, det finns så många Maj i världen, säkert någon i din egen släkt som varit hemmafru och lusläst de senaste recepten på krusbärskompott medan hon manglat sänglinnet och gjort vackra krusiduller på örngottsbanden med krusjärnet och gnuggat spisen ren från sot och flott, gnuggat kaklet och diskbänken och golvlisterna, gnuggat och gnuggat och slutligen lutat sig tillbaka och betraktat det perfekta hemmet. För att nästa dag börja om igen.
Så här års hemsöks jag av Maj. Jag ser på mitt hem med hennes ögon. En låda knökfull med osorterade köksredskap. Hur sorterar man ens köksredskap? En byrålåda i hallen som bågnar av gamla solglasögon och bankdosor, ett cyklop och en snorkel, kvitton och paketsnören och ensamma nycklar som inte passar i några nyckelhål. Vad skulle Maj ha sagt? Skulle hon ha känt en helig vrede som dunkar i tinningarna? Skulle hon ha hävt ur sig en vass förmaning? Skulle hon ha hällt upp ett litet glas konjak för att lugna nerverna?
Sen tänker jag på min egen mamma. Hon brukade säga att hon var glad över att jag var slarvig. Att jag inte tog så hårt på det där med städningen. Hon avskydde att städa. Men hennes mamma, min mormor, var en sådan som putsade och fejade på husmödrars vis. Så min mamma hade en gnagande känsla av att hon borde vara likadan. Hon städade nog rätt ofta av den anledningen. Motvilligt, när hon egentligen ville läsa en bok eller måla en tavla. Hon föddes in i det husmoderliga kulturarvet och lyckades aldrig riktigt slita sig lös. Sen fick hon en dotter som inte verkade ta hänsyn till det där kulturarvet alls, kanske var min mamma den sista generationen. Det var en lättnad för henne att hon inte förde det vidare.
Fast så här års, som sagt. Så här års landar kulturarvet på min axel och börjar peka med hela handen. Avloppen, ska de rensas och skuras? Krukväxterna, ska de planteras om? Sladdhärvan bakom teven, vad ska hända med den? Ugnsplåtarna? Är de verkligen riktigt rena de där plåtarna? Och skåpet de står i?
Jag fick aldrig träffa min mormor men jag har fått några fina saker efter henne. Ett flätat brödfat som hon tillverkade på en kurs. Broderade kökshanddukar. En karott av porslin.
Men det allra finaste är mormors sockerkaksrecept. Den enda sockerkaka min egen mamma någonsin bakade, helt enkelt för att receptet är så överlägset. Kakan blir hög, gyllengul och saftig. Sockerkakornas sockerkaka. Och medan den gräddas passar jag på att skrubba kaklet och blanka av köksbänken.
Vänliga hälsningar,
Maj