Min frukostost har nått livs ände. Det allra sista skär jag i små, små bitar och lägger på fågelbordet.
Knappt hunnit inomhus när jag hör ett förskräckligt oväsen. Två kråkor har ockuperat fågelbordet efter att ha jagat bort en talgoxe, som nu sitter på en gren i vinbärsbusken och hoppas på åtminstone några bitar ost. Men ack nej, kråkorna glufsar i sig allt.
Scenen får mig att tänka på... Ja, vad?
Efter en tids smärta och oro för prostatabesvär (kanske cancer?) fick jag tid för ”besiktning” på vårdcentralen. Och svar en vecka senare: ”Ditt PSA-värde och ditt urinprov var båda normala och utmärkt bra”.
Jag lär alltså inte dö i morgon, kanske inte ens nästa vecka.
Men det finns annat att oroa sig över. Till exempel det digitala brev jag fått från ”rikspolischefen Anders Thornberg”.
”Vi har vidtagit rättsliga åtgärder mot dig för barnpornografi, pedofili, cyberpornografi, sexuella trakasserier och oanständiga övergrepp. Vi fann också att erotiska meddelanden, sexuella scener eller onani-sessioner överfördes via webbkamera och direktchattar”.
Jag uppmanas höra av mig via e-post till ”polisen@generaldiktoriat.info”.
Och det gör jag naturligtvis inte.
Den magra skygga svarta katten, som jag berättade om i förra krönikan, är fortfarande kvar. När det mörknar kommer han och sätter sig på altanen och jamar. Vi ger honom mat, men släpper inte in honom. Dörren till växthuset är öppen, så kanske han sover några timmar där.
Och folk reagerar. Det finns tydligen många förvildade sommar- och pandemikatter, ja till och med hundar. Folk som under sommarmånaderna blir djurägare, ofta ”för barnens skull”. Några månader ”gull-gull” och sen tillbaka till sina vintervisten på fastlandet. Djuren lämnar de kvar.
Vi ska nu försöka fånga in ”vår” katt och se till att den bli vaccinerad och avmaskad. Och sen? Vi vet inte, men jag vill inte bli kattägare. Kanske ett katthem. Eller någon som bor här året runt.
Allhelgona, den kyrkliga högtid som jag tycker bäst om. Jag besökte minnesstunderna i Vamlingbo kyrka och Korsbykyrkan i Havdhem. I båda kyrkorna tändes ljus för min Eva.
I Havdhem läste jag högt ur ”En liten stund av kärlek”, en pytteliten bok skriven under Evas sista dygn i livet. Den slutar så här:
Ute tystnar vinden,
nynnar livet,
suckar vågorna.
En sista kyss
hämtar rester
av din andedräkt.
Du ler, dina ögon
raderar ljuset.
Du ser mig.