Militär panikrustning av Gotland. Ryssen kan ju komma.
Man vet aldrig.
Jag har hört att Hansa/Hoburg i fotbollens division 5 tänker rusta upp Hansavallen med publikläktare för minst 10 000 åskådare. Om laget avancerar till Allsvenskan.
Ja, man vet aldrig.
Och nu Attendo på Terra Nova!
Den privata åldringsvården på Gotland, och i hela landet, är ifrågasatt. Ekonomisk succé för ägarna, tuffa förhållanden för de anställda och därmed sämre vård.
Var det bättre förr när kommunen hade hand om vården? Det vill jag tro, men nog fanns det tendenser till försämringar redan då. Dåvarande kommunen måste spara. Jag hade nyligen flyttat tillbaka till Gotland och var en tid arbetslös. Jag började jobba på Sudergården, ålderdomshemmet i Burgsvik. Jag trivdes alldeles utmärkt. Städade, hjälpte till med maten och hade gott om tid att sitta och prata med de gamla. Enda sysslan jag ”slapp” var att duscha tanterna. De ville inte.
På hemmet fanns en mycket omtyckt hobbyavdelning och en gång i veckan kom en kvinna och läste högt för de gamla. Men så en dag, kommunen måste spara pengar. Ingen hobbyverksamhet, ingen högläsning. Och ungefär samtidigt upphörde matlagningen i det egna köket.
Sen kom de privata.
I en vecka har jag varit bortkopplad från möjligheten att skicka och ta emot mejl på datorn. Telias tekniska support har jobbat med frågan, men inte lyckats. Den här krönikan har därför skrivits över till min svärsons dator, för vidarebefordran till tidningen.
Riktigt nära privat sorg har jag inte upplevt förrän nu, veckorna efter min älskades bortgång. Efter begravningen skulle allt bli bättre. Men det blev det inte. Sömnlösa nätter, plötsliga gråtattacker, saknad och håglöshet skulle sopas undan av kärleksfulla minnen, trevliga framtidsplaner, ny livslust, socialt hopp…
Något av detta har det blivit, men alltför lite. Jag skrattar när andra skrattar, ler när andra ler, svarar ”Det fungerar bra” när någon frågar hur jag mår.
Det kommer att bli bra, men jag vill inte att det ska ta för lång tid. Med mina mörka ledsna sidor har jag väldigt dåligt tålamod.
Det var bättre på blyertspennornas och de postade brevens tid.
Desperat limerick:
En krönikör långt söderut
fattar livsviktigt beslut.
krånglar datorn en gång till
då det enda jag vill
är att på livet hastigt få slut.
Och jag kan inte släppa det här med den privata vården.
Hur kan det bli bäst vård genom att betala privata företag, med maximalt vinstintresse, för skötsel av de gamla?