”Det gick bra!” hör jag ropas nästan samtidigt som barnet dyker ner mot gräsmattan. Mamman böjer sig ned mot barnet och säger igen ”det gick bra!” medan barnet gråter. Och jag fylls av både ilska, frustration och medlidande. Hur många gånger har jag inte hört det sägas och ropas? Barn som trillar, skär sig, slår sig eller ramlar med cykeln. Alla får de höra att det gick bra. Långt innan någon faktiskt vet hur det gick.
För några veckor sedan var vi på besök hos min mans släkt. Vår dotter sitter på en bänk vid matbordet och plötsligt ramlar hon rakt baklänges. Hon har vid alla tidigare måltider suttit på en stol, men just vid den här ställdes det fram en bänk. Hon tänker såklart att hon kan luta sig bakåt, men när hon gör det så finns där plötsligt ingenting. Hon faller därför handlöst bakåt. Det hade kunnat sluta riktigt illa då det stod en järnkamin en bit bakom, men nu gick det som tur var ganska bra. Men självklart blev hon rädd! Jag kan själv känna det där suget i magen när jag tänker på känslan av att falla handlöst bakåt. Ändå utropar hennes farfar direkt ”det gick bra!” Min man ryter ifrån och frågar snabbt hur hans pappa kan veta det innan han lyfter upp vår dotter och tröstar och frågar hur det kändes när hon föll.
Och precis som mamman med barnet som dök ned i gräsmattan så vill inte farfar något illa. Han har bara lärt sig något som så många av oss lärt oss att vi till slut blivit helt blinda för det. Nämligen vår manipulation av barn. Någonstans och någon gång har vi hört att om vi visar att allt gick bra så ska barnet förstå att det inte är någon fara och därmed bli mindre ledsen eller till och med gråta mindre. Som om det skulle vara ett mål i sig.
Jag har så länge jag kan minnas haft en princip när det kommer till barn. Och det är att inte säga eller göra något mot barn jag inte hade gjort mot vuxna. Det är självklart så att vi behöver göra saker ibland som vi sällan gör med vuxna. Till exempel hindra barnen från att springa rakt ut i vägen eller att svälja stora stenar. Det är inte det jag menar. Det jag menar är att om min man hade ropat ”det gick bra!” när jag stötte tån i tröskeln eller slog huvudet i trädgrenen så hade vi mest troligt fått ännu fler trauman att hantera (utöver själva kroppsskadan). Jag hade heller inte uppskattat om min man under en middag med vänner eller med nyvunna bekanta, över mitt huvud, börjat berätta om att jag nog kan vara lite knepig socialt eller beskriva hur svår jag är att leva med under PMS. Ändå anser vi det helt rimligt att över barns huvuden stå och berätta hur blyga de är, hur lätt de har till gråten eller hur tokigt de betett sig. När barnen står bredvid. Tror vi plötsligt att barnen inte hör? Att de inget förstår? Det vore högst motsägelsefullt eftersom vi förutsätter att de sedan kan höra när vi ber dem att hoppa in i bilen eller skynda sig.
För målet med vår uppfostran kan ju inte vara att barn ska sluta gråta eller att de ska sluta känna efter. Målet måste väl vara att de ska få känna in och efter. Att de ska bli lyssnade på. Respekterade och förstådda. Dels därför att det är mänskliga behov och rättigheter och dels för att vi då ger dem möjlighet att växa upp till empatiska, inkännande och kloka vuxna. Så för att slippa laga trasiga stora kanske vi kan börja med att trösta ledsna små. I sommar hoppas jag därför få höra ”hur gick det?!” istället för ”det gick bra!”