Nu är det inte meningen att lägga sordin på julstämningen här. Men jag tyckte det var en passande inledning, och ganska rolig.
Och, dessvärre, sann. Det är i alla fall lite så det känns dessa dagar. Då får man roa sig med lite galghumor, om inte annat.
Den här julen blev inte riktigt som en vanlig jul för min del. Högst sannolikt inte heller för din, om du inte är en av de få som har ett håll käften-konto på banken som inte bryr sig om vare sig räntor, inflation eller elräkningar.
De senaste två månaderna har jag successivt stängt av mitt hem. Jag bor i en relativt gammal villa, ett helt vanligt Eksjöhus från 1980 i två våningar. Som livssituationen utvecklat sig också lite för stor för mina och min katts behov om jag ska vara ärlig, med en övervåning som används av ena dottern varannan vecka. Däruppe är det nu stängt överallt, elementen på noll, några stackars krukväxter som står och fryser.
Jag pillar ytterst försiktigt på en liten analog ratt och försöker förgäves hitta en temperatur som inte är 14 grader och inte 23.
Sen messade jag min rörmokare (jo, han är MIN rörmokare, kommer aldrig anlita nån annan) och frågade lite försiktigt om värmepumpen, om han möjligtvis skulle kunna tänka sig att kolla på den och mixtra lite snällt för att få ned elförbrukningen. Han svarade kort och koncist att det sista jag fick göra var att röra den. Han hade, citat, "aldrig sett en sån som jobbat så länge och ännu fungerar".
"Säll är den som har som rättesnöre att man nog bör tänka efter före", skrev Tage Danielson en gång och när om någonsin har det varit funnits ett bättre läge för efterklokhet än nu?
Varför band jag inte elavtalet? Varför sparade jag inte mer pengar? Och varför bytte jag inte värmepump för två år sedan? Svaret är, såklart, för att jag var lat och bekväm och valde att stoppa huvudet i sanden istället. Efterklok, hörde vi.
Men inte bara efterklok för att vara ärlig. Även en smula eftertänksam. I backspegeln slår det mig hur oerhört bra det stora flertalet i vårt land haft det de senaste åren. Hushållen har fått mer pengar att röra sig med, låga räntor, en inflation i schack, reallöneökningar varje år och de få bekymmersmolnen på himlen var långt bort vid horisonten. Vi hade det väldigt bra och vi tog det för givet. Så vi monterade ned försvaret i en naiv tro på världsfred samtidigt som andra gjorde sig beroende av rysk energi för sin överlevnad.
Efterklokheten finns på många olika nivåer här.
Hemma hos mig är det lite kyligt, men vi fryser inte. Vi kommer att klara det här, även om det inte blir så kul. Det finns grader i helvetet, för många andra ser det värre ut och den här vintern blir inte lätt. Det kommer att bli sämre innan det blir bättre.
Oron finns där hos oss alla. Vad ska det bli av allt egentligen? Med världen, kriget, klimatet. Med våra jobb och våra räkningar. Olika nivåer av oro som gnager. Samtidigt då, någon gång når vi väl ändå botten och kan ta sats uppåt igen? Ett litet skutt bara. Uppåt.
Ett litet hopp, om fred och om en ljusnande framtid där borta någonstans.
Jag hoppas på det i alla fall. Jag hoppas också att du får en riktigt god jul även om den kanske inte blev som det var tänkt. Men ännu viktigare känns det att önska dig ett gott nytt år. Vi går trots allt mot ljusare tider, mot en ny vår och förr eller senare kommer ondskan att förlora.
Och så hoppas jag att min antika värmepump håller. Annars sitter jag verkligen i klistret.