Putinkrisen är nog den av kriserna som jag tycker är värst och har svårast att hantera, förmodligen för att den är okontrollerbar. Man vaknar varje morgon med en viss oro över vad fanskapet har ställt till med under natten. I morse var det gasläcka i Östersjön. Stora bubblor på havet som upptäckts. Läcka på båda gasledningarna från Ryssland. Ja, den här texten skrivs redan på tisdagar numera. Bara Gud vet vad han hunnit med på fredag när ni läser det här.
Elkrisen är lättare att hantera eftersom den delvis går att styra. Vi skaffade timpris och sedan dess är natten vår vän. Vi diskar och tvättar på nätterna. Även sådant som behöver lång tid i ugnen körs nattetid. Vi släcker lampor, stänger av teknik och maskiner och än så länge går det bra. Elpriset och vår elkonsumtion övervakas av mätare och varje dag summeras i diagram från vår elleverantör så att vi kan se hur duktiga vi har varit.
Precis som elkrisen har inflationskrisen också blivit lite av en sport, påverkansbar den också. Tidigt värvade vi svärfar till laget, som med sin stenkoll på veckans alla extrapriser två gånger i veckan levererar en extraprisrapport via mail. Extrapriserna styr nu vårt matintag.
Förresten väl medveten om att det som för vissa än så länge skämtsamt kan omnämnas som en sport, är blodigt allvar för många andra. Väl medveten om hur både elpriser och bensinpriser och matpriser slår stenhårt mot många, medan andra kommer undan med lättare uppoffringar som att skippa hämtmat och stänga ner spabadet. Orättvisan i det.
När alla de här kriserna känns övermäktiga, för det gör de ju såklart då och då, skänker jag en liten tanke till covid-19. Hur pandemin kom och liksom stångade ner en i ett flera års långt uppehåll. Tänker på de första månaderna när tv:n stod påslagen i princip dygnet runt och bara matade på.
Jag tänker på oron och skräcken. Det förtvivlade googlandet efter forskning kring just min riskgrupp. Alla "Robinson"-avsnitt. Alla "Lost"-avsnitt. Alla funderingar kring hur livet framåt skulle bli. För mig kan ingenting hittills mätas med den tiden. Då andra människor togs ifrån mig.
Det är klart att det alltid kan bli värre. Gud vet vad Putin pysslar med till vintern eller var elpriserna slutligen hamnar. Men nu kan jag åtminstone sjunga i kör, hälsa på mamma och åka kollektivt utan att få dödsångest. Min vana trogen försöker jag glädjas åt det lilla.