Jag hade mens och kände att NU behöver jag PIGGA UPP mig! Jag poppade popcorn och fixade fram filmen Titanic. Nu skulle det bli mysigt att ligga på soffan i nästan tre timmar och återuppleva en av min barndoms stora filmupplevelser, tänkte jag i min enfald.
För nu när jag nästan tjugo år senare ser om filmen så vill jag bara skrika - SLUTA! VARFÖR LJÖG NI FÖR OSS?!! Varför lurade filmen Titanic och alla andra "tjejfilmer" man matades med från att man var miniliten, i en att kärlek skulle vara sådär? Att kärleken skulle FÖRÄNDRA EN! Att kärleken skulle UPPFYLLA en och göra en HEL. Att det överhuvudtaget fanns män som kunde bekräfta en på det där sättet! Som skulle låta en ligga på en dörr från vraket, i en knappt plusgradigt Nordsjö och själva lägga sig i vattnet, fast de vägde säkert femton kilo mindre än en (fett motar liksom köld bättre än skinn och ben!)! Som skulle måla tavlor över ens nakna kropp! Som skulle vara så fin första gången man hade sex att man skulle bli så till sig att man liksom skulle SLÅ handen mot bilrutan, alldeles i extas över samlaget! Och imman skulle aldrig gå bort! Så hett skulle det vara att bli av med oskulden fick vi lära oss.
Jäklar vad många som blev besvikna sen! Som liksom levt sina liv i tron på att om en man VEEERKLIGEN älskar en så offrar han typ allt för en. Han tittar på en lite sådär när man inte märker det bara för att han liksom inte kan låta bli och så tänker han "ååååh, vad hon är vaaacker". Snacka om chock när man sedan återvände till verklighetens svettiga tonårskillar som låg och gnällde om att de bara ville stoppa ner handen i ens byxor en liiiten stund. Celine Dion sjunger liksom inte i bakgrunden när man snabbhånglar med sin man mot diskbänken en måndag i vabbruari. Aldrig hittar man några diamanthalsband i fickorna heller. Mest bara kvitton från Willys, tamponger och små små leksaksbilar.
Men det hade ju inte varit något problem alls faktiskt, om man bara hade fått veta det från början! Om man hade fått veta att höjden av romantik skulle kunna vara att ens kille skulle åka till Statoil klockan 23.30 och köpa en daimstrut när man var magsjuk och inte ville ha något annat. Att glädjen i att ha hittat en person som man vill vara med jämt och göra allting ihop med, skulle vara det finaste av allt. Kunde de liksom inte ha talat om det istället? Istället för att förblinda oss med floskler och trams och båtar som sjönk och imma som aldrig försvann från bilrutan. Men det är klart. De hade väl inte air-condition 1912.