Skördar fjolårets jordärtsskockor i det ännu frusna trädgårdslandet. Middagen räddad!
Men när jag läser receptet på ”krämig soppa på jordärtskockor” blir jag misstänksam. Ett halvt kilo skockor, 8 deciliter vatten och 3 deciliter syrad grädde. Det låter tunt. Och blir det. Men gott ändå.
I skuren av ironiska kommentarer efter min kritik mot upprustningen av det gotländska försvaret, säger en man jag känner ganska väl:
– Du blundar och sticker huvudet i sanden!
Jag är stressad och hittar inte något bra svar. När jag kommer hem läser jag vad förre Säpochefen Klas Friberg säger i en intervju:
”Det huvudsakliga säkerhetshotet mot Sverige ligger i det mer vardagliga. Alltså olika typer av cyberattacker som fullständigt kan lamslå och förstöra Sverige. Den kapaciteten finns och då behöver man inte genomföra ett militärt anfall”.
Ungefär så borde jag svarat,
Har just lämnat en ny bok till tryckeriet. Ingen ”tegelsten” precis.
32 sidor och bara några få ord på varje. Cirka tre minuter läsning.
Om kärlek.
Pekka, tuppen, har varit oroande tyst den senaste veckan, men idag öppnade han ändå näbben.
– Den där ryssen... börjar han och jag avbryter.
– Putin?
– Är han också tupp?
– Nej, han är president.
– Men de säger ju att han är en galning. Det är väl bara vi tuppar som gal?
– Ja, du... En galning är liksom... svårt att förklara... Nej, Putin kan inte gala, han är bara en tokig ryss.
– Kommer han hit ska jag minsann kasta gal(l)stenar på honom, då blir han nog rädd! säger Pekka.
För några månader sedan kunde jag med några klick på datorns tangentbord läsa mycket om min älskade Eva. Hennes adress, Hamnvägen 45 i Burgsvik. Bosatt med mig. Telefonnummer, bil (ingen), hundinnehav (nej). Och mycket, mycket annat.
Och så dör hon.
Några dar senare är hon även bortplockad från det digitala livet. Ingenstans hittar jag något som tyder på att hon funnits. I det konstgjorda livet är hon för evigt borta.
Men i våra hjärtan lever hon.
Sol och vindsvaga dagar, jag lämnar oredan inomhus och tar mig utomhus. Mängder av kastanjelöv och torra grenar ska eldas så att vårgräset kan komma upp.
Många irriteras av dessa våreldar med tillhörande rök, som lätt och gärna letar sig in i närliggande fastigheter. Men jag har tur, mina vindar knuffar röken uppåt samhället och väl där är den inte längre så besvärande. Ingen har iallafall klagat.
Jag passar på att grilla korv – med lövsmak.
bison.gotland@telia.com