Domen i hovrätten för Västra Sverige har väckt stor uppmärksamhet och såväl frustration som ilska och hopplöshet.
Under de två sista årtiondena har vi i Sverige pratat lättsamt och oblygt om snippor och snoppar. Förskolepedagoger har i sin utbildning fått veta hur viktigt det är att också flickor fått namnge sina kön. Rädda barnen har tagit fram material och ramsor för att barn ska veta vad deras kön heter och public service har i sånger och program pratat med barn om snippor och snoppar. När sedan en 10-årig flicka använder ordet snippa om sitt kön och beskriver hur en 50-årog man varit inuti hennes snippa med sitt finger och utanpå snippan med handen, ja då frikänns han från våldtäkt på barn eftersom hovrätten hävdar att de inte med säkerhet kan veta vad flickan menade när hon beskrev hur mannens finger var ”inne i snippan”.
Det har de senaste dagarna snurrat på rejält om det som kommit att kallas ”snippadomen”. Det har delats frustration, ilska och hopplöshet. Det har delats digitala upprop, tagits upp i nyhetsmedia och experter har uttalat sig om fallet. Och det med all rätt. För det är hårresande. En flicka gör allting rätt. Allt vi bett henne att göra. Det vi önskar att utsatta för sexualbrott gör – nämligen berättar. Hon berättar direkt för sin mamma om vad som hänt, hon berättar för mammans sambo och för en lärare som flickan har en nära kontakt med. Hon pratar i två polisförhör och berättar samma sak varje gång. Hur den fyrtio år äldre mannen stoppar in handen innanför hennes shorts och trosor, hur han håller handen utanpå snippan och fingret inuti snippan. Hon blir trodd. Det hon berättar, hur hon berättar och med den kringbevisning som finns, så finner tingsrätten honom skyldig till två fall av våldtäkt eftersom mannen upprepar övergreppet. En enig rätt dömer mannen till tre års fängelse. Mannen överklagar till hovrätten. Också här menar man att flickan är trovärdig och man ifrågasätter inte att det hon berättar har skett, något som annars brukar vara fallet vid bevisvärdering av sexualbrott. Men plötsligt händer något. Hovrätten väljer att fria mannen från våldtäkterna han dömts för i tingsrätten. Anledningen? De är osäkra på vad flickan menar med ordet snippa och eftersom det då inte är ställt utom rimligt tvivel att mannens fingrar varit inuti slidan så frias han. Det som dessutom är oerhört provocerande är att man mest troligt hade ifrågasatt om flickans berättelse var självupplevd och trovärdig om hon använt andra mer ”vuxna” ord, såsom slida eller vagina eller beskrivit yttre blygdläppar. Då hade man reagerat på att hennes ordval inte kan anses brukliga för en 10-åring.
Det är fem domare i hovrätten. Två är nämndemän och tre är juristdomare. En är skiljaktig och menar att det inte kan missförstås vad flickan menar och att hon, med hänsyn till sin ålder, inte kan berätta på annat sätt. Som av en händelse är den domare som vill döma mannen för våldtäkt också den enda kvinnan.
"Som barnförhörsledare får du en utbildning i vad barn kan berätta, hur barn berättar och vid vilken ålder olika utsagor är möjliga", skriver Nina Rung.
Jag har tidigare utrett sexualbrott mot barn hos Stockholmspolisen. Som barnförhörsledare får du en utbildning i vad barn kan berätta, hur barn berättar och vid vilken ålder olika utsagor är möjliga. Den kunskapen får inte domare. 2015, för åtta år sedan, skrev jag den första debattartikeln om hur vi måste utbilda domare då jag, i flera av mina egna ärenden, såg att domstolarna dömde på sätt där barns berättelse inte bedömdes utifrån att de var barn – utan utifrån okunskap om både barn och sexualbrott. 2018 samlade jag in över 26 000 namnunderskrifter med krav på en nationell utbildning för rättsväsendet gällande sexualbrott och offerpsykologi till dåvarande justitieminister Morgan Johansson. Mycket lite har hänt på de här åtta åren. En av anledningarna som domarkåren uppger när de motsätter sig utbildning är att de vill vara objektiva och att de anser att objektiviteten endast kan upprätthållas med så lite specialistkunskap som möjligt. På tvärs mot alla andra professioners syn på möjligheten att göra ett bra jobb.
"Hovrätten väljer att fria mannen från våldtäkterna han dömts för i tingsrätten. Anledningen? De är osäkra på vad flickan menar med ordet snippa".
Vi har idag särskilda domstolar för till exempel mark och miljö eller sjörätt, men inte särskilda domstolar för barn. Det är inget annat än ett underbetyg till vårt rättssystem och vikten vi lägger på barns rätt. Om inte annat så visar snippadomen på just det. Och det kan få ödesdigra konsekvenser. När domslut står så långt bort från ett allmänt rättsmedvetande så riskerar människor att tappa tillit och tilltro till systemet. Det kan i sin tur innebära att man inte anmäler brott och utsatthet, att man inte tror på att rättvisa kan skipas eller att man väljer att ta saken i egna händer. Det får inte ske. Därför är allt engagemang och ilska fullständigt behövlig för att det här fallet inte ska gå obemärkt förbi. Men för att det inte heller ska kunna ske i fortsättningen krävs att kunskapen blir nationell. Att domare har kunskap om vad och hur och varför ett barn berättar som hen gör. Den namninsamling för en nationell obligatorisk utbildning av rättsväsendet jag startade i tisdags har nu över 100 000 underskrifter. Den kommer jag lämna över till justitieminister Gunnar Strömmer för att än en gång försöka få till en förändring. Det krävdes en fullständigt bisarr dom för att gemene man och kvinna skulle få upp ögonen för hur okunskapen i våra rättssalar kan ta sig uttryck. Det är vidrigt för den enskilda flickan som drabbades av hovrättens okunskap, men det ger också hopp. Hopp eftersom det visar att vi är många nu som förstår att de här uppenbara bristerna i rättskedjan inte kan fortgå. Nu hoppas jag att flickan får sin rätt prövad genom att Högsta domstolen ger tillstånd för en överprövning, men också att vi får till en varaktig förändring genom en nationell utbildning för rättsväsendet. Låt oss hoppas att det inte behöver ta åtta år till.