Jag är noga med tid. Faktum är att jag sällan eller aldrig kommer för sent, och alltid hellre tidigt än med andan i halsen. Ändå funderar jag en hel del på begreppet tid och dess förgänglighet. Jag har själv aldrig burit armbandsklocka. Ändå vet jag på stunden när hur mycket klockan är. Tid kan mätas på så många andra sätt, där det egna timglaset i den biologiska klockan tickar högre än en skenande moraklocka för varje år som går.
När jag var liten var sommarlov en oändlig tid. Till midsommar började jag plocka jordgubbar, och mot slutet av den evigt långa sommaren sjöng Bruce Springsteen högljutt i den vita Sony Walkman som jag köpt för jordgubbspengarna. Jag har jämnåriga kompisar från den tiden då det begav sig, som redan nu blivit mormor och morfar. Men herre gud, vi är ju fortfarande rakt ungdomar! När jag var liten var däremot en mormor en liten kutryggig gumma, eventuellt också med käpp. Min kompis som just blivit mormor åker däremot skidor efter två galna labradorer – och videofilmar med mobilen samtidigt! Ur led är tiden.
Det finns värdeord som med tiden kan uppfattas laddade. Ordet medelålders låter i mina öron lika gammalt som medeltid, och en annan får vara glad att man ännu har håret i behåll. Jämnåriga polare skiner i solen med brandskattade kalhyggen, som sommartid skyddas med gubbkeps.
Farbror är ett annat värdeord som jag inte riktigt kan förlika mig med. Jag var lagom in i annalkande 30-årskris när en mamma på stan pekade på mig och uppmanade sitt barn: ”Fråga farbrorn där hur mycket klockan är”. Nyligen blev jag också kallad ”farbrorn med måsarna” av ett annat barn, som hade sett bilden i tidningen på mig och den skräniga familjen som den här sommaren har flyttat in och våldgästat vår balkong. Mindre roligt kan man säga, men – vid vilken ålder är man egentligen farbror?
Den viktigaste och finaste av tider är småbarnstiden. Medan giraffens ungar kan stå redan efter två timmar tar det 20 år för många människobarn att ens lära sig städa sitt rum. Det har en anledning. Vår barndom gör oss faktiskt smartare, läste jag i en ny undersökning. Det är självklart där grunden läggs för ett långt och bra liv. Att få vara barn och att få lära sig genom leken så länge som det bara är möjligt, är lika viktigt som högskolepoäng senare i livet. Allt har sin tid. Min just nu är ännu semestertid – ett av de vackraste orden i svenska språket.