En gång under en religionslektion i gymnasiet hade vi en kille från ett av frikyrkoförbunden på besök. Han berättade om sin tro och vi fick ställa frågor. Mellan raderna på hans prat blev det uppenbart för mig att han hade en syn på homosexualitet som någonting djupt syndigt.
När jag tog upp detta blev somliga i klassen irriterade, tyckte att jag överdrev och bad mig "lugna ner mig". Jag kände mig dum och liten och tystnade. Då höjde den där killen i klassen som man ville skulle vara den som höjde rösten, rösten och sa "hon överdriver inte alls, jag fattar exakt vad hon menar". Sedan dräpte vi tillsammans den kristne killens homofoba resonemang.
En gång slog en av mina kusiner till en kille som tog mig på brösten utan att fråga först.
– Vad fan gör du med min kusin din jävel!
En gång skickade både min bror och min man väldigt argsinta mail till en man som "tog det lite för långt" emot mig i ett kommentarsfält. Även några mediemän har stått upp för mig verbalt i kommentarsfält några gånger. Och en manlig vän skrev en gång en ganska dräpande insändare till mitt försvar. Och där har ni ungefär hela min livshistoria om när män har ställt upp för min skull!
I de senaste dagarnas ivriga debatter kring det slag som skådespelaren Will Smith utdelade till sin hustrus försvar på Oscarsgalan, har jag tyckt mig se den där gamla myten florera igen. Myten om att det är vanligt att män står upp för eller offrar sig för kvinnor. En myt som ofta blir extra tydlig vid olika typer av katastrofer då kvinnor och barn i princip alltid är överrepresenterade som offer.
Även när kvinnor utsätts för kränkningar av olika slag är det ytterst sällan män som kommer springande med dragen lans. Det är kvinnor som kommer springande. Det är kvinnor man kan räkna med.
Menar jag nu att det var BRA att Will Smith slog Chris Rock på käften för att han drog ett skämt gällande Jada Pinkett Smiths skalliga huvud? Nej. Jag är emot all form av våld. Jag är också för att man ska kunna säga vad man vill (inom lagens ramar) utan att riskera att bli slagen på käften.
Men. Själva handlingen, att stå upp för en människa som blir märkbart ledsen och befinner sig i en utsatt situation, den fördömer jag inte. OCH det är ovanligt och snudd på lite uppfriskande att se en man stå upp för en kvinna. Det händer så otroligt sällan, nämligen. Men det hade räckt med att han sa till.
