En man i Ljusdals kommun har förgripit sig på nio flickor på olika förskolor och övergreppen ska ha skett under sex års tid. Hans tidigare kollegor, vänner och grannar på orten intervjuas och uppger att han var så otroligt snäll och omtyckt av både barn och föräldrar. De hade aldrig kunnat ana att just han var en förövare. Och jag blir både förvånad och frustrerad över att rapporteringen handlar om det. För de är ju ofta det, omtyckta alltså. För att en gärningsperson ska kunna fortsätta få tillgång till ett barn krävs att han är omtyckt. Att han inte gör saker mot barnen som de tycker gör ont eller är för läskigt – eftersom det då är större risk att barnen berättar och att gärningsmannen åker fast. Att han är omtyckt, leker och är nära barnen är ju en förutsättning för att han ska kunna skapa tillit och därmed öka sina chanser att han ska kunna göra det han önskar med barnen.
Jag förstår att man har en tydlig bild av hur gärningspersoner ser ut eller verkar. Men ofta är den bilden helt fel. Den ensamma gubben med otvättat hår som sitter i en källare kan absolut också finnas, men mycket oftare är det någon som du har i din närhet och som – när det kommer fram – var den sista du kunde tänka dig. De är bussiga, hjälper till, engagerar sig – och kan samtidigt utsätta barn för övergrepp. Det betyder såklart inte att alla som är vänliga, tillmötesgående och omtyckta är förövare (tvärtom tack och lov!) men vi behöver öka vår förståelse och minska risken för mytbildning. Annars är risken att förövarna fortsatt får tillgång till våra barn eller att vi går emot vår egen magkänsla för att han ju ”är så omtyckt”. Övergrepp på barn kräver både tillgång till barn och en plats och tid att begå övergreppen på – och det är just platsen och tiden vi kan göra något åt.
En förebyggande åtgärd kan som förälder vara att tidigt prata om samtycke, om vad någon får göra mot ens kropp och inte. Att om någon vill ta på de privata delarna eller visa sina för en så är det aldrig okej (oavsett om det är ett annat barn eller en äldre!) och att prata om bra och dåliga hemligheter. Där bra hemligheter är till exempel vad syskonet ska få i present och att dåliga är sådana som någon sagt att man inte får säga men som kan kännas jobbiga i magen eller kroppen och att det just är de dåliga hemligheterna man alltid ska berätta för någon som man litar på. Och så ska barnen veta vem det kan vara, såsom en förälder, en pedagog eller annan person.
På förskolan kan man se till att blöjbyten och ombyten som behöver göras – görs med två pedagoger om möjligt, eller att det inte är en ensam som alltid sköter det – för allas skull. Att se till att barnen när de kramas eller tas upp i knät känner sig bekväma med den beröringen. Att vikarier inte byter blöjor/kläder på barnen och att personalen inte har sin privata telefon på sig. Och att man reagerar om någon är väldigt mycket med några få eller skapar särskilda band som inte skapas med andra. På samma sätt kan man se till att omklädningsrum inom skola och idrott hålls trygga genom att man har tydliga rutiner och utbildningar.
Förskolan, skolan och föreningsliv är nästan alltid supertrygga platser! Men precis som med andra verksamheter där barn finns, kan det finnas förövare och ett utsatt barn är ett för mycket. Att spräcka myter om just vilka som är förövare kan innebära att vi tidigare upptäcker utsatthet. Det ihop med rutiner och samtal kan bidra till att ÄN fler blir trygga. För vi måste göra ALLT vad vi kan för att skydda barn från utsatthet. Inget annat duger.