Hör sommaren till, men kan med fördel förtäras året om. Funderna på denna gåta en stund. Känner bara två ställen som levererar produkten i den smak och mängd som jag åstundar, fiket intill Lummelundagrottan och Glassmagasinet i Visby hamn. Jo men visst, det rätta svaret är mjukglass, så klart. Som en extra smakhöjare ska struten toppas med rostat nötströssel.
Mina smaklökar föll pladask första gången jag fick denna gudomliga delikatess mellan mina läppar. Det var på den tiden som man tog rälsbussen från Barlingbo till stan. Till stationen åkte jag bak på mammas pakethållare. En stadsresa var något alldeles extra, något man länge snackade om, både före och efter. Skedde högst en gång om året. Det var under en sådan tripp som vi hamnade på Tempo i Hästbacken och jag fick smaka mjukglass.
Redan första gången lyckades jag klämma i mig tre strutar. Inget fel i det ansåg jag eftersom det är en ordentlig bit att knalla från järnvägsstationen, som låg granne med det som i dag är Ica Atterdags, och ända ner till Tempo. Efter sega förhandlingar fick jag igenom att jag skulle ha en glass för ditvägen och en för tillbakavägen. Plus en för att morsan skulle få handla i lugn och ro. Bortskämd? Nej, nej! Snarare stenhård förhandlare.
I början på 1960-talet flyttade Tempo till Östercentrum. Detta blev slutet för mitt glassfrosseri. Eller ett uppehåll, om jag ska vara helt korrekt, för nu i somras fick jag åter smaka denna krämiga delikatess. Efter en paus på dryga 60 år blev det nypremiär efter en strandpromenad i Lummelunda. Jodå, det har blivit flera strandpromenader… Glassmagasinet i Visby hamn är numera mitt andra hem.
Förra helgen besökte jag gamla Tempo i Hästbacken tillsammans med en kär vän. Av den ljuvliga glassmaskinen fanns som väntat icke ett spår. Där man som liten vandrade runt och kollade på Moraknivar, skiftnyckar och leksaksbilar saluförs numera svindyra designmöbler. Övrigt utrymme upptas av en servering. Eftersom jag hört att det ska finnas raggmunkar på menyn så var valet lätt. Men det ska sägas, att dit går man inte om man är hungrig. Inte ens en halvvuxen sumpbäver med matsmältningsbesvär hade blivit mätt på den portion som dukades fram.
Detta var första gången som jag icke helt tillfreds lämnade lokalen i Hästbacken. Fann dock snabbt bot för detta. En strut med brända mandlar från närmaste grannen, Kränku, gav energi inför promenaden vidare ner mot hamnen. Välbehövligt med tanke på att jag släpade på ett laggkärl som jag bara inte kunde låta bli kvar hos Akantus D & I. Kärlek vid första ögonkontakt. Och i hamnen väntade en, ja vad tror du..?