Ferenc Göndör.
Det måste ha varit 2001. Gruppen niondeklassare, med annars så mycket spring i benen, satt blickstilla och tittade storögt mot scenen där en man stod och delade med sig av sin historia. Aulan på Solbergaskolan kan aldrig ha varit så tyst och samtidigt så full av människor. Mannen på scenen berättade om flykt, att slitas från sin familj, om fångenskap och tortyr, lidande och död. Han visade sin arm: A-6171.
Mannen på scenen var Ferenc Göndör, överlevare av nazisternas förintelseläger. Han var 16 år när han kom till Auschwitz – ungefär i samma ålder som skoleleverna han sedermera kom att föreläsa för under sitt liv i Sverige. Tatueringen på armen påminde honom varje dag om hans bakgrund och om löftet till vännen som hållit hans hand men sedan dött vid hans sida: ”Du måste berätta. Lova mig att berätta.”
Ferenc Göndörs budskap var tydligt: för att kunna bekämpa framtida ondska behöver man känna till den som varit. Ett budskap han har gemensamt med många andra förintelseöverlevare som under åren kunnat berätta om nazisternas grymheter. Gemensamt är även att de som finns kvar att berätta blir allt färre. Ferenc Göndör dog i april 2010.
Emerich Roth begravdes på Förintelsens minnesdag.
Under helgen som gick lämnade en annan överlevare, Emerich Roth, jordelivet. Emerich Roth besökte även han gotländska skolor och föreläste för elever och föräldrar. För honom var det dock inte lika självklart från början att han skulle berätta. Han höll tyst i 45 år men ett möte med nazister på Stockholms gator 1992 fick honom att tänka om. Kanske såg han framför sig hur historien kunde upprepa sig. Kanske tänkte även han att kunskap om gårdagens ondska är ett vapen i kampen mot morgondagens.
Kerstin Blomberg med årets Emerichpristagare Jeannine Tuyisabe.
På torsdagen bevakade GA utdelningen av Emerichpriset. Priset delas ut på samma dag som Förintelsens minnesdag infaller, i år också på samma dag som Emerich Roth begravs. Jeannine Tuyisabe tilldelas priset för sitt engagemang med att hjälpa nyanlända att komma in i det gotländska samhället.
I år uppmärksammar vi utdelningen i tidningen. För att nyhetsvärdet är stort och saken viktig, givetvis, men också för att påminna om det enkla faktumet att berättelser inte klarar sig på egen hand. De behöver människor som kan föra dem vidare. Och när de som själva bevittnat nazisternas ondska med egna ögon inte längre finns kvar att berätta hamnar det ansvaret på oss andra. Hos oss som inte själva minns, men som ändå måste berätta.