Joakim Nyberg: Ingen historia är för liten för lokaltidningen

Här är ditt skrivbord, koden till nyckelkortet är 3245 (nej, det fungerar inte längre), åk till Slite. Hej ny kollega det brinner en trösk i Hörsne ska jag åka och ta en bild? Släng dig iväg med en gång coronasmittan ökar det är trafikkaos på hamnen och kön till Fåröfärjan går till 90-skyltarna.

Universitetets trygghet skulle aldrig kunna förbereda mig nog mycket. Visst har jag skrivit en och annan artikel under min utbildning, till och med publicerat ett fåtal. Men i den trygga miljön, med stödhjul, knäskydd, hjälm och airbag har mitt yrkesmässiga ansvar knappast testats på riktigt. 

De alster som under studietiden producerades på en vecka har under mitt sommarvikariat på Gotlands Tidningar istället gått från idé till publicering på en arbetsdag. Då finns inte tiden. Det går inte att vända ut och in på varje detalj, kolla varenda parameter och försäkra sig fem gånger om. Under mitt sommarvikariat fick jag börja lita på min kunskap, precis som mina erfarna kollegor.

Då jag valt detta yrke faller det sig väl naturligt att jag känner en viss respekt för de mer rutinerade yrkesmännen. Jag förstår svårigheterna, har känt på dem, och hoppas att jag någon gång kan hantera dem lika väl som de mångfacetterade reportrar jag lärt känna på både Gotlands Tidningar och Gotlands Allehanda.

Först och främst ska det sägas att jag inte haft låga tankar om Gotlands lokalpress. Men efter drygt två månader som en del av maskineriet lämnar jag ändå redaktionen med en nyvunnen respekt för de kvinnor och män som ligger bakom våra tidningar.

Med mig har jag också fått en nyvunnen respekt för värdet av lokaltidningen i sig. Den är inte bara för arbetaren att vila ögonen på medan dagens första kopp kaffe gör sitt för att bota morgonens trötthet. Den är inte bara för att fikarummets estetik inte hade varit komplett utan dagens blad slängt på bordet. Den är för de personer vars historier och öden lyfts fram i ljuset.

När jag skriver det låter det självklart. Min syn på vad som är en nyhet har dock varit något snäv innan sommarens arbete. Det är de människor jag träffat och de erfarenheter jag fått som gjort att jag ändrat mig. Jag har på nära håll fått se små händelser som för vissa personer är hela världen. Jag har fått se deras glädje när någon visar intresse för deras framgång, problem, vinst eller förlust.

När jag lämnar Gotlands Tidningar så är det detta jag tar med mig. Ingen historia är för liten för att berätta. Det är också det jag nu tycker är lokaltidningens största charm. Det finns utrymme för den vanliga människan.