”Starta dagen med ett leende, så är det gjort!”
Snart lunch men sitter fortfarande kvar vid frukostbordet. Tittar ut över hamnen, viken och noterar att det är långt till sommar. Trots solsken och trädgårdens första snödroppe.
Två bilar kör ut på hamnpiren, vänder och sen samma väg tillbaka mot samhället. Att ”ta en sväng ner till hamnen”, är ett välkänt ”fenomen” för alla oss kustnära. I hamnen händer alltid något, dock inte särskilt mycket denna morgon. En kvinna med rollator och hund. En bil stannar vid raden av brevlådor. Föraren kontrollerar sin låda. Ingen post.
Därefter öde. Folklivet dröjer nog till påsk.
”Män lyssnar på män, de lyssnar inte på kvinnor. Hade de gjort det skulle inte kvinnojouren behövas.”
Tar mig i kragen och ger mig ut i trädgården för att i någon mån starta vårbruket. De senaste två åren har jag varit upptagen av annat. Med sorg och usel varpkastning. Bland annat. Varpan fortfarande urkass, men sorgen har ersatts med goda minnen och ett nytt liv.
Räfsa, sekatör och eldtunna. Jag älskar att elda. Det gäller bara att få röken att virvla åt rätt håll. Nordan är sämst för då blir grannen inte glad.
Smågnolar, klipper grenar och räfsar brännbart till eldtunnan. Elden blossar upp redan efter en tändsticka.
Jag sjunger.
I en hög med tidningsurklipp hittar jag en enspaltig artikel i GT 6 februari. Rubrik: ”Regionen kritiseras för felaktig flaggning”. En upprörd medborgare skriver:
”Nu senast vid Hans Majestät Konungens namnsdag den 28 januari (en lördag) var flaggan hissad redan på fredagen och halades inte förrän på måndagen. Om det saknas kommunanställda som ska utföra hissning/halning föreslår jag ett vaktbolag.”
Ja, visst kan man bli upprörd. Allmän flaggning för en namnsdag!
Jag måste skriva ytterligare något om varpan. Redan för tio år sedan spådde jag att denna urgamla (eviga) sport snart dör ut. Men ännu har inte mina farhågor besannats, ”liket” lever ju trots allt. Förra helgen kastade vi i Mulde ridhus, varpans inomhusarena. 24 kastare, inga damer och hög medelålder. Men trevligt tyckte även jag, tävlingens äldste, som blev hopplöst sist och fick en minilampa och en förpackning med lakritspipor i pris.
”Helvete vad sjukt det är med djurparker hörrni!”
(De korta citaten i den här krönikan är hämtade ur veckomagasinet ETC).
bison.gotland@telia.com