Att beskriva sig som en spökpojke kan inte betyda något annat än att man upplever sig som en person som inte syns. Och jag tänker att också spökpojkar vill bli sedda. Till varje pris vissa gånger. Ibland till fruktansvärda pris.
Autism, asperger och adhd nämns. Och det som Engström gjort är oförlåtligt, vidrigt och fruktansvärt. Men män med de här diagnoserna dör. Det är sedan länge känt. De mest vildsinta dör i olyckor, andra tar själva tag i saken och de arga tar andra med sig. Engström hade planerat en självmordsbombning.
Jag vet att jag måste vara försiktig med orden nu. Det kommer inte naturligt för mig, för det gör det inte för oss med adhd. Vi vräker gärna ur oss. Jag har lärt mig att upprepningar är bra för att inte skapa missförstånd. Det Engström gjorde var oförlåtligt, vidrigt och fruktansvärt.
Men en vanlig person blir inte besatt av Adolf Hitler. En vanlig person skjuter inte ihjäl 69 barn på en öde ö. En frisk människa går inte in på en skola och skjuter ihjäl folk.
Spökpojkar har särintressen, spökpojkar har högt iq, spökpojkar fastnar i tankemönster de har svårt att ta sig ur. Spökpojkar missförstås livet igenom. Spökpojkar uppfattas som lustiga och konstiga av sin omgivning. Spökpojkar hamnar utanför. Blir ensamma i sig själva, ensamma i samhället och världen.
Och där blir vissa av dem arga. Inte alla förstås. Att vara man med diagnos är inte lika med att varken mörda eller begå självmord. Det ska sannerligen också upprepas. Men man kan heller inte blunda för att diagnoser ofta är parametrar i tragiska och fruktansvärda händelser och livsöden, särskilt gällande män.
Och vi kan sitta och vara hur arga som helst på dem sen, efteråt, när de begått sina oförlåtliga, vidriga och fruktansvärda handlingar. Men ett samhälle är inte starkare än sina svagaste individer. Och runt de svagaste individerna finns det många. Familj, förskola, skola, vård, arbetsförmedling, psykiatri, socialtjänst, polis, försäkringskassa, kompisar, klasskompisar, föräldrar till klasskompisar. Många som behöver göra sitt jobb och vara vettiga medmänniskor.
Det finns inga monster. Jag vägrar tro det iallafall. Det finns inga spöken heller. Och även om det Engström gjorde var oförlåtligt, vidrigt och fruktansvärt, så är det orimligt att inte reflektera omkring det som hänt, kolla i backspegeln och fundera över hur det kunde ske.