Alla forskare är överens. Vi är på väg mot en utveckling som om den får fortsätta kommer förändra våra livsvillkor helt. Vi kommer inte bara att se mer av extremväder kopplat till klimatkrisen utan också virus, bakterier och sjukdomar kommer att dyka upp som ett brev på posten. Vi kommer att se massflykter från snart obeboeliga områden, massdöd vad gäller djur och natur och en framtid för våra barn som ser allt annat än ljus ut.
Vad vår regering gör då är numera så välkänt så det knappt behöver belysas mer än att konstatera att besluten de tar innebär att vi inte kommer att nå några av våra klimatmål. Men det är värre än så. Jag skrev i min förra krönika hur vi borde samlas och att fler borde vilja göra något. Inte bara stillasittande se på när skiten träffar fläkten och vi står där inför våra vuxna barn och ska förklara vad vi gjorde när vi hade all information. Det som hänt sedan dess är att regeringen uppenbarligen ser på dem som är oroliga, ja livrädda för alla våra barns framtid som ett nationellt hot. Istället för att se frustrationen och oron hos befolkningen så avböjer ministrar möten med hänvisning till säkerhetsrisker. En risk som visar sig bestå av en drygt 70-årig pensionerad civilingenjör som är medlem av Extinction Rebellion. Han utgör alltså en så stor risk att vår klimatminister ställer in sin medverkan.
I samma veva som klimatministern ställer in, beskriver vår statsminister de som försöker organisera sig för att göra något med sin frustration och rädsla för framtiden med orden ”De här människorna försöker sabotera de demokratiska politiska processerna i Sverige”. Det är på riktigt häpnadsväckande. Och mer än så. Det blir ett slags våld som utövas på oss som samhälle. Det finns en term som kallas ”gaslighting” och som brukar användas för att beskriva psykisk misshandel i en relation där den ena parten i en relation ständigt lägger över skulden på den andra så att hen till slut tvivlar på sig själv, sin förståelse av verkligheten och sina känslor. Det kan till exempel handla om att den utsatta i relationen beskriver hur ledsen hen blev av det partnern sagt och då berättar partnern att hen överdriver, att det inte var så hen sa eller att partnern är galen. Det är ett sätt att undkomma ansvar, men också att försök att förändra verkligheten för den andra partnern.
Att som statsminister i ett land vara ansvarig för den förda klimatpolitiken, en politik som riskerar katastrofala följder och att vi inte lever upp till något av det vi förbundit oss till, och att sedan lägga ansvaret på enskilda individer när de uttrycker rädsla, oro och frustration över klimatpolitiken – det är gaslighting. Det är ett försök att förflytta ansvaret och att förändra verklighetsuppfattningen för inte bara de enskilda individerna, utan dessutom riktad till ett helt folk. Istället skulle Kristersson kunna ta ansvar för den klimatpolitik som leder oss rakt ned i fördärvet och säga: ”Jag förstår att ni är oroliga. Det är fullt förståeligt givet allt det vi genom forskningen vet. Tack för ert engagemang och för att ni använder er demokratiska rättighet för att visa oss politiker hur viktig klimatfrågan verkligen är”. Men den typ av ansvarstagande kommer nog dröja lika länge som det tar för en förövare att få insikt i och ta ansvar för sitt våldsutövande. Att klimatkrisen inte behandlas som den akuta kris den är gör mig så oerhört förbannad, frustrerad och ja faktiskt tokig. Och det gör mig tydligen odemokratisk i Kristerssons ögon.