I min sons klass (ettan) är de 48 barn. Jag upprepar: 48 barn.
Lyckåkerskolan är Gotlands största skola och är sedan drygt ett år tillbaka en ren lågstadieskola då mellanstadiet flyttades till Södervärn. Det går många barn från kranssocknarna till Visby där, vilket är roligt tycker vi. Klyftan mellan stadsbarn och landetbarn blir icke existerande.
Runt sonens klass på 48 barn finns cirka 10 vuxna. Barnen delas varje dag in i ett antal grupper med cirka 12 barn i varje och ungefär två vuxna finns med gruppen under dagen. Grupperna byts var femte till tionde vecka, beroende på hur bra de funkar. Just nu testar man hemklassrum då varje barngrupp alltså har ett eget klassrum där de tre förskolelärarna samt fritidspedagoger som arbetar i grupperna på dagarna, går runt mellan de olika rummen och barngrupperna och håller sina lektioner. Tidigare var det barnen som roterade mellan rummen.
Barnen har inga egna bänkar, men i varje klassrum finns såklart bord, stolar och ofta en central yta där barnen kan samlas, en matta på golvet, en sitt- trappa eller dylikt. Där finns också sittplatser avskilda med skärmväggar för barn som behöver avskildhet.
När fritids tar vid blandas grupperna samman något och man varierar i vilken del av skolbyggnaden barnen visats, vecka för vecka. Lokalerna är nyrenoverade.
Barnen är indelade i grupper under lektionstid, men har raster och vissa samlingar tillsammans. Alla 48 räknas som EN klass och lärarna arbetar aktivt för att barnen också ska uppleva att de ÄR en klass. När alla lärt känna varandra, ger detta en oerhörd möjlighet för vänskapsband att knytas.
Visst tog det ett tag innan pojken lärde sig namnen på sina klasskompisar. Visst tog det ett tag innan man som förälder lyckades släppa sin egna romantiserade bild av hur det var att själv börja skolan en gång med bänkpapper, svarta tavlan och EN fröken. Visst var det lite struligt det första året, med renoveringar, färsk personal och över hundra föräldrar som skulle vänja sig.
Men när förutsättningarna är bra. När en sån här satsning ges de pengar och därmed den utrustning och lärartäthet som behövs. När skola och föräldrar lyssnar in varandra och vågar lita på varandra. Så kan det faktiskt gå skitbra. Då behöver stora barngrupper inte vara lika med något dåligt. Sonens skola är ett fint exempel på det.