Att upphandla färjetrafik är inte lätt, särskilt när man har med gotlänningar att göra. Det har Rikstrafiken, Sjöfartsverket och Trafikverket fått erfara under åren. Kanske därför som staten bytt ansvarig myndighet så många gånger.
Staten har styrt över Gotlandstrafiken i mer än 50 år. I början var det lätt. Inga upphandlingar krävdes. Ett avtal kunde tecknas i skymundan och nyheten om rederibyte slå ner som en bomb på redaktionen. Som den 19 december 1986, då Transportrådet meddelade att man tecknat ett tioårigt avtal med Nordström & Thulin. ”Århundradets nyhet, i paritet med Hansakatastrofen” slog redaktionssekreteraren fast.
Efter det har upphandlingar krävts, som varje gång föregåtts av olika utredningar. Den myndighet som upphandlat trafiken har ofta fått slå knut på sig själv, för samtidigt som gotlänningarna och öns näringsliv skulle bli nöjda måste statens krav uppfyllas. Och statens önskemål är entydigt – trafiken får inte bli för dyr. Därför har Oxelösund flera gånger föreslagits som enda fastlandshamn, och passagerartrafik på godsfärjor, långsammare turer och biljettpriser har analyserats för att hitta möjliga besparingar.
Förutom att tillfredsställa gotlänningarna och hålla statens kostnader nere måste upphandlingen även vara så attraktiv att den lockar många anbudsgivare. Det är något som tidigare misslyckats totalt. Vid upphandlingen 2005 lämnades inte ett enda anbud, till de därefter har bara Gotlandsbolaget/Destination Gotland visat intresse. Något annat rederi har försökt delta, men inte uppfyllt kraven.
För att kanalisera gotlänningarnas återkommande vrede har samråd formaliserats, först i ett trafikantråd och senare i det nuvarande Trafikrådet. Men det har inte hindrat ”utomparlamentariska åtgärder”. Varje gång försämringar i trafiken föreslagits har gotlänningarna gått man ur huse för att protestera. Tidningsrubriker med ord som "Tafsa inte på vår landsväg", "Smärtgränsen är passerad", ”raseri”, ”massivt uppror”, ”regeringen diskriminerar” och ”nödrop till statsministern” har rullat ur tryckpressarna.
Först med namninsamlingar var GA:s chefredaktör Göran Mattsson, som 1996 ledde en kampanj för att stoppa förslaget om Oxelösund som enda fastlandshamn. 2010 genomförde Gotlands Tidningar kampanjen ”Rädda Gotland”, där kommunalråden Eva Nypelius och Lars Thomsson tillsammans med kommundirektör Bo Dahllöf var först att skriva på. 33 318 namn lämnades sedan över till infrastruktur Åsa Torstensson.
Det var ingenting mot Gotlandsupproret, som samlade in 108 000 namn och anordnade en stor demonstration i Visby med 7 000 deltagare sommaren 2012. Senare, i september, rullade Gotlandsupproret, som lärt sig av franska bönder, in med ett lass morötter på Sergels torg. En viss nervositet spred sig hos Rikstrafiken som beslutade att skjuta upp upphandlingen, vilket gotlänningarna tog som en delseger.
Den här gången är det annorlunda. Det förslag som Trafikverket presenterat har mötts med ”försiktig optimism” från både Region Gotland, länsstyrelsen och näringslivet. ”Man verkar ha lyssnat till oss” säger flera representanter jag talat med. Men som någon tillägger: ”djävulen bor i detaljerna”, så det gäller att studera det finstilta noga.
Det finns dock några frågor som behöver besvaras. Första året som staten bidrog till färjetrafiken slutade notan på 2,1 miljoner kronor. 2022 blev det dyraste. Med tillägg för det dyrare bränslet betalade Trafikverket 649 miljoner kronor.
• Vad kommer färjetrafiken att kosta staten 2027?
• Tycker man i Stockholm att gotlänningarna är värda det?