På sommaren följer jag en facebookgrupp om badstränder. Där lägger folk upp temperaturmätningar, vindförhållanden, mängd släke, mängd folk, rubbet.
Igår gjordes ett inlägg om hundar. Någon har sett många hundar på Tofta och undrar varför det inte sätts upp fler skyltar om att det är förbjudet.
Kommentarstråden är lång. Några tycker att det borde skyltas bättre och att folk borde respektera förbudet. Andra tycker att hundar borde få bada bland människor. Särskilt när de är kopplade. Flera inlägg nämner hundrädda människor, att det är synd om dem. Men en person skriver att om man är rädd för kopplade hundar är man väl bra kolerisk.
Det är ett svårt ämne det här med hundar. De som har hund lever nämligen i ett universum medan vi som inte har hund lever i ett helt annat. Det finns ingenstans att mötas. Vi kommer aldrig att förstå varandra.
När jag var liten var jag inte rädd för hundar. Jag var fullkomligt skräckslagen. Om jag gick runt kvarteret och såg att grannens hund var ute kutade jag hem med bultande hjärta och blodsmak i munnen.
Det mesta av den där hundskräcken växte bort förstås. Numera tycker jag bara att det är obehagligt om en hund hoppar upp på mig och skäller högt. Men det händer ju rätt sällan. Däremot har jag aldrig lärt mig att vara vän med en hund.
Jag kan inte känna någonting för en hund. Jag har aldrig haft en personlig relation till ett djur. Kanske är det därför jag tycker att det här ämnet är så svårt. Det finns människor som jag älskar och respekterar som avgudar sina djur. Jag kan inte förstå det. Jag är övertygad om att jag går miste om något stort i livet. Men det går ju inte att krysta fram en sådan kärlek.
Jag är helt enkelt ingen djurmänniska. Därför är det obegripligt för mig att jag ska tycka att det är trevligt med hundar som springer omkring på stranden.
I morse mötte jag en liten hund i koppel som helt klart ville mig något. Nosa, slicka, vad vet jag. Jag böjde mig inte ner. Mannen i andra änden av kopplet fällde en replik som jag har hört tusen gånger. ”Du är väl inte rädd? Hon är så snäll! Hon vill bara hälsa!”.
Och hon var säkert snäll. Jag hade ingen anledning att misstro den här mannen. Jag var inte rädd. Men problemet var att jag ändå inte ville böja mig ner och klappa och fråga efter ras och ålder. Jag hade ingen anledning och ingen lust helt enkelt.
Jag har ingenting emot hundägare. Så länge de inte tar för givet att jag vill hälsa och så länge de inte väljer en strand där det råder hundförbud. Vi får leva sida vid sida helt enkelt, i våra olika universum.