I generationerna före mig var det en skam att vara sjuk och absolut inte något man pratade om. Om någon i min barndom fick ett cancerbesked så skulle det tystas ner och hållas hemligt så länge det bara gick. Man ville inte visa sig svag. Kanske höll man sig själv ansvarig för att man blivit sjuk, det var en skam och man ställde till det för sin familj och omgivning. Sjukdom var Guds straff på jorden. Eftersom allt skulle hållas hemligt så kunde den sjuke inte få något stöd av sin ovetande omgivning heller.
Tur att det är annorlunda idag. När jag var på Danderyds sjukhus förra veckan och gjorde en överviktsoperation så hade jag med mig egen livmedikus, min bästa vän från barndomen. Hon hade tagit ledigt från jobbet som barnmorska hela veckan för att kunna vara med mig och stötta mig. Jag tror det var tack vare henne som allt gick så bra och att jag inte var rädd eller ledsen en enda gång. Hon pushade, stöttade, lugnade och fixade. Fick mig att tänka framåt på allt roligt vi ska göra när jag blir av med min obesitas och mer rörlig. På patienthotellet sov vi i samma säng precis som när vi var småflickor för snart 50 år sedan, fast då sov man skavfötters i en 90-säng med en spånskiva till botten. Nu låg vi i den lyxiga sjukhussängen och lekte med fjärrkontrollen så sängen böjde sig i alla möjliga, konstiga former. Vi skrattade så mycket så jag var rädd att stygnen skulle gå upp i operationssåren. När vi kom hem till Gotland igen och Hemmansägaren mötte upp sin nyopererade fru i stan så stack väninnan in huvudet i pickupphytten och sa:
– Vi har haft så vansinnigt kul!
Ibland får jag lite dåligt samvete när jag tänker på att Region Gotland har lagt ut hundratusen kronor på att jag ska få en överviktsoperation. Även om jag vet att obesitas är en sjukdom så gnager det ändå i mig att man ställt till det själv. Att man tär på sjukvårdens resurser och upptar en vårdplats från dem som behöver den bättre. Fast egentligen så vet jag att en överviktsoperation är en besparing för samhället. En gravt överviktig person med ett BMI på över 50 som jag hade, blir väldigt vårdkrävande till slut och kostar då långt mer än en överviktsoperation. Att operera en gravt överviktig person är ett riskprojekt som kräver noggranna förberedelser. Man måste fasta i många veckor innan och ställa om sina mediciner för att minska riskerna. Om en person med obesitas blir sjuk och måste opereras akut så är det mycket farligt då man ju inte hunnit göra alla förberedelser innan och då kan det bli riktigt dyrt. Jag försöker trösta mig med det här och hoppas nu att jag ska kunna jobba och bidra i många år framöver så regionen får valuta för pengarna de lagt ner på mig.
När jag var nyopererad så var det många som hörde av sig med hejarop och önskade lycka till. Men gladast blev jag nog för meddelandet som Dennis skickade till mig, han visste precis vad jag behövde. Dennis har hjälpt oss skota ut efter en gallring och han skickade kort på massavedshögarna och skrev:
– Cirka 286 m3 så nu ska du inte behöva frysa på många år!
Det är sådana meddelanden som gör att man tillfrisknar fort!