Så otroligt skev är vår värld. Och vårt nyhetsflöde. Jag tror inte att lösningen är att stänga av flödet. Men jag tror kanske att vi ska backa hem en aning och bryta det jag vill kalla empatitappet.
Utan empati kan en människa göra vad som helst mot en annan. Därför är byggandet av ”vi” och ”dom” så effektivt. När partier bygger sin politik och retorik på att det är de andra som är roten till problemet byggs fiendebilder upp som gör det lättare att använda våld, trakasserier eller till och med döda. Det ser vi i krig, det ser vi i de attentat som både terrorister och gängkriminella ägnar sig åt. Att mörda därför att de andra står för en annan trosuppfattning, ett annat gäng eller strider för ett annat land. Vi ser det också i allt det könsbaserade våldet som våldtäkter och våld i nära relation utgör, där den yttersta konsekvensen, mord, kan ske därför att mannen inte anser att kvinnan har samma jämlika rätt till frihet och liv. Utan en genuin känsla inför andra, utan att kunna känna andras smärta eller rädsla så kan du göra nästan vad som helst mot en annan människa. Därför måste vi vara motståndet. En empatiarmé om man så vill.
Nyligen, på ett tåg på fastlandet, insåg jag att jag behövde få hjälp att testa en funktion med någon annans telefon. Så jag lyfte huvudet, harklade mig och ställde frågan till mannen mitt emot; om han skulle kunna hjälpa mig med en sak. Han tittade mig rakt i ögonen och sa ”ja visst!” Och sedan fick jag hjälpen jag behövde. En liten sak, ja verkligen en världslig sak. Men samtidigt är det min erfarenhet, att när jag ber om hjälp så får jag den. Människor vill hjälpa. Människor vill bidra om de kan. Jag tänker på det nu när julen närmar sig och nyheterna hopar sig, om inte jordens undergång, så närapå i alla fall. Och så tänker jag på alla gånger vi människor gör osjälviska saker för varandra. Vi lämnar blod, skänker till välgörenhet, hjälper någon av bussen, gör Heimlichmanöver på någon som verkar satt i halsen. Vi frågar grannen om det finns något vi kan hjälpa till med när hen återvänder från sjukhus. Vi lyssnar när någon kommer och vill berätta något för oss. Ja, vi kanske rent av räddar livet på någon. Och alla de där små (och ibland enorma) skillnaderna vi gör i någon annans liv får vi aldrig läsa om. Alla omtänksamma, empatiska och inkännande saker vi gör för varandra. Jag skulle önska att vi går in i julen med de glasögonen på. Att vi nu när det är så mörkt, kommer ihåg ljuset vi kan vara för någon annan. När du inte orkar så orkar jag. När du tappar hoppet får du låna mitt.
Tänk vad en armé av empati skulle kunna göra. När vi ser varandra och förstår att du känner som jag. Eller när jag känner din smärta så delar vi på den. Då skulle det bli svårt att samtidigt kalla någon för alla de glåpord som varje dag haglar i skolkorridorer, omklädningsrum och hem. Om jag förstår hur ont det gör i dig och att ditt värde är precis lika stort som mitt, så skulle inte våldet få fäste. Det får bli min önskeklapp, att 2025 blir empatins återtåg. Att vi tar igen det vi tappat. Att vi hjälper våra barn att förstå andra, att förstå hur ont kränkningar och glåpord gör. Att vi föregår med empatiskt exempel. Att våra barn och unga får se oss be om och ta emot hjälp. Att vi är den där personen som tittar andra i ögonen och säger ”javisst!” på frågan om hjälp. Det är vad jag önskar mig mest av allt. Så tills vi hörs igen, en god empatisk och vit jul önskar jag er.