En ödmjuk person har enligt Wikipedia en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar. Och är det något jag har fått det senaste året är det en mer balanserad självuppfattning. Jag vågar påstå att jag även blivit smärtsamt medveten om mina begränsningar.
Jag har aldrig varit förmögen, så jag vet inte vad det innebär att kunna köpa vad jag vill. Men jag har varit ganska obekymrad om min ekonomi. Många skulle säga slarvig och slösaktig och jag skulle inte säga att de har fel. När jag levde på studiemedel såg jag andra studenter som släpade hem kartonger med nudlar, som levde på risgrynsgröt, som stoppade sina strumpor. Själv var jag en sån som köpte frysta räkor för den sista hundralappen och jag vet inte hur jag klarade mig månaden ut men jag vet att jag aldrig hade ett öre på nåt sparkonto. Och jag vet att jag ofta köpte det jag ville ha och tyckte att jag förtjänade. En kjol på H&M. En inbunden bok. En mascara. Inga extravaganser precis. Men sånt jag ville ha.
När man är vuxen kan man ju inte direkt köpa räkor och mascara i slutet av månaden. Man måste se till att barnen har mat i kylskåpet och att fotbollsträningen är betald. Och bilförsäkringen. Och bostadslånen. Och skulden till CSN som man fortfarande betalar för det där bekymmersfria studentlivet på 90-talet.
Dagens ekonomiska nedförsbacke har orsakat många människor enorma problem och jag försöker inte jämföra mig med dem. Jag har ett heltidsjobb och en bostadsrätt och en bil, det är inte synd om mig. Men när man är en slarvig och slösaktig person som normalt betalar 8 000 för sitt boende men som plötsligt ska ut med 14 000, då är det ändå något av en käftsmäll. Och när till och med en sån som knappt vet vad Bregott kostar får en rysning längs ryggraden vid mejerikylen, herregud 67 spänn! – då har det verkligen hänt något.
Numera gör jag sånt som kloka människor med självklarhet har gjort i alla tider. Innan jag handlar kollar jag i frysen och skafferiet och kylen. Kan man göra nåt av de där burkarna med kikärter? Går torskfiléerna fortfarande att äta? Orkar jag tina och tillaga den enorma lammsteken?
När barnen är hemma blir det veckomenyer som saxade ur forna tiders skolbespisningsmatsedlar. Ugnspannkaka med rivna morötter. Potatissoppa. Raggmunkar. Inga spänstiga djupröda cocktailtomater på kvist. Ingen koriander, ingen mynta, ingen bladpersilja. Barnen äter utan knot för bladkryddorna har de aldrig gillat, men själv kastar jag längtande blickar på kokböckernas recept med krispiga grönsaker, blänkande kycklingkött och dallrande bländvit torsk.
Sen blir det helg och plötsligt känns det outhärdligt tråkigt att vara ekonomiskt ödmjuk. Så efter fem dagars ugnspannkaka och stekt ris och falukorv traskar jag in på Ica och sliter åt mig cocktailtomater på kvist och utskuren biff och en kruka timjan.
Fem dagar ekonomiskt ödmjuk, två dagar ekonomisk idiot. Så framlever jag mina dagar i herrens år 2024. Och nu när både bilen och en kindtand gått sönder så vet jag att sparkontot kommer att tömmas en gång för alla. Vad framtiden har i sitt sköte för såna som mig vågar jag inte tänka på. Jag tar en vecka i taget och hoppas att banken ska sänka räntan. Egentligen hoppas jag att jag ska växa upp och bli en ansvarsfull person vid 48 års ålder. Men ärligt talat tror jag att det kan vara för sent.