Min dator har gått sönder och är inlämnad för reparation. Som tur har jag en reservapparat som jag sällan använder, så det är med viss vånda jag nu sitter här och skriver. Tänk om den tekniska utvecklingen redan sprungit ifrån den här datorn! Jag har nu skrivit tre meningar, på den fjärde, så hittills fungerar det ju. Men när jag om några timmar ska skicka texten till tidningen?
Den stunden, den psykiska kollapsen.
Mycket är inte längre som vanligt här i vårt lilla samhälle på södra ön. Skillnaden på oss och de som bor i staden, är att här vet de flesta det mesta om de flesta. I Visby, som jag besökte under torsdagen, har man inte samma koll på närområdet. Men de har hört talas om oss, cirka tjugo personer i Burgsvik, som blev smittade av Corona vid ett och samma tillfälle. "Burgsviksgruppen" är vi nu kända som.
Morgonbadet: Inte idag heller. Höga vitskummande vågor vräker in över badbryggan. Fegt av mig? Ja.
I tider som dessa talas det mycket om ”riskgrupper”. Jag tillhör en sådan – åldringarna. Vi är ofta skröpliga och bör därför se till att vi inte insjuknar i covid-19. Jag och hon jag lever med, en knappt tio år yngre riskgrupp, har båda varit sjuka, men betraktas nu åter som friska och smittofria.
Var går egentligen gränsen för den åldersdrabbade riskgruppen? 50 år? Pensionering? 70? Eller kanske så sent som 80 år?
Läser en artikel med rubriken ”Backlash för svensk medellivslängd” i ETC. Karin Modig, docent i epidemiologi vid Karolinska Institutet, skriver att livslängden under de senaste 250 åren har ökat från 40 till drygt 80 år. Främsta orsaken är att barnadödligheten har minskat.
”För att livslängden ska fortsätta uppåt måste dödsrisken minska ytterligare för 95-plussarna, men det är ett område som inte har förbättrats på länge. Dessutom halkar Sverige efter på området. Svenska kvinnor blir i genomsnitt 84,7 år medan män klarar sig i 81,3 år. Det svenska snittet ligger därmed cirka två år efter ledande Sydkorea”, skriver Karin Modig.
Tar mitt åldrande i varsam hand och går ut och avverkar halva den gamla högväxande syrenhäcken. De tjocka stammarna ska så småningom sågas till ved, kvistarna läggs på hög för bränning eller transport till återvinningen.
Vi planterar äntligen (för sent?) vitlöken och funderar på om vi ska köra över täcket av nedfallna kastanjelöv med gräsklipparen, eller vänta till i vår.
Och nu ska jag bara skicka iväg det här.
Om det fungerar.