Mia Stuhre inviger Almedalsveckan.
Jag hade tänkt skriva om demokratin. Om att den nog aldrig blir så tydlig som i Almedalen. En plats där vi väljare inte bara kan se politiker och makthavare vi annars bara ser på skärm, utan vi kan stanna till och få en pratstund med dem. Det är unikt. Det är Almedalen. I vår demokrati kan till och med högerextrema som Rasmus Paludan få polisbeskydd och rätt att bränna en koran. På den ena skalan barnsligt och omoget och på den andra skalan hänsynslöst och vidrigt. Hur en än ser på det så är just det här demokratins styrka och svaghet. Att också de med värderingar och idéer vi avskyr har rätt att uttrycka dem. Och bli skyddade medan de gör det.
Jag hade tänkt skriva om allt det. Om riskerna ifall vi börjar inskränka rättigheterna. Vad som kan hända med ett annat politiskt styre där till exempel feminister och bögar ses som det mest avskyvärda. Om koranbränning skulle vara brottsligt, då skulle inte heller en bög kunna bränna en bibel för vad kristna religiösa företrädare gör mot homosexuella i religionens namn. Vad händer med pridetåg och 8 mars-demonstrationer? Vem ska få rätt och skydd att demonstrera om rätten att uttrycka tankar blir begränsad?
Jag hade slutligen tänkt skriva om att till och med en eventuell statsministerkandidat som väljer att förvanska historien i sitt Almedalstal har rätt att göra så. När Ulf Kristersson tackar SD för att de likt ”inget annat part, i stark motvind – stått upp för att vi inte kan öka invandringen”, så förvanskar hans SD:s historia å det grövsta. Han väljer tacksamhet inför SD:s historia istället för att säga som det är: Att SD historiskt varit ett parti grundat av rasister och nazister. Och att många av de värderingarna finns kvar.
Men jag kan inte skriva om något av det. Därför att det jag såg en stund före 14.00 på onsdagen var något som bröt den där ljusa tacksamheten över att få bo i en demokrati som Sverige och dessutom på Gotland där demokratin koncentreras under en veckas tid. Det jag såg var en kvinna som plötsligt i fullständig panik rusade från Donners plats ned mot Almedalen. Hon ropade efter poliser och möttes av två springande civila poliser bara efter ett 20-tal meter. De drog snabbt upp polisbrickan och försäkrade kvinnan om att de faktiskt var poliser och skyndade sedan tillbaka samma väg hon hade kommit. Sekunderna senare kom två springande civila poliser till. Och sedan två till. Ingen av oss under den klarblå himmelen förstod att just då kämpade en kvinna för sitt liv hundra meter bort. Ingen av oss visste då att en man hade valt att brutalt mörda en kvinna mitt framför alla. Så diskussioner, paneler och seminarier fortsatte. Allt medan civila, polis och sedan ambulanspersonal försökte rädda kvinnans liv.
Donners plats, kvällen den 6 juli. Platsen börjar fyllas med blommor.
En som inte heller vet att den man som nu kommer springande mot honom precis har mördat en kvinna är Lars Reuterberg. Det Lars däremot vet är att någon skriker ”stoppa honom!”. Så det gör han. Stoppar honom. Lars, en 69-årig återkommande Almedalsbesökare, tror att mannen som kommer springande är en väsktjuv. Och en sådan stoppar man tycker Lars. Så Lars tacklar mannen mot väggen så att han ramlar ihop och blir liggande på marken. Först då ser Lars att mannen burit en kniv. En kniv som är blodig. Tack vare Lars och mannen som sprang efter, kunde den misstänkta mördaren stoppas och gripas. För vem vill ha en vettvilling med kniv i Almedalen som Lars sa.
Flera timmar senare står det klart att kvinnans liv inte gick att rädda. Ing-Marie Wieselgren hette hon. Bara timmarna innan mordet satt vi i samma panel i ett seminarium om barn som lever i hem med våld, missbruk eller psykisk ohälsa. Ing-Marie var nationell samordnare för psykiatrin på SKR (Sveriges kommuner och regioner). Hon var överläkare och psykiater och hon ville förbättra vården och den psykiska ohälsan. Vi vet inget om gärningsmannens motiv. Det finns uppgifter om att han var nazist. Kanske visste han vem han mördade, kanske inte. Någon skillnad gör det inte för Ing-Maries familj, vänner och kollegor. Ing-Marie får vi inte tillbaka. Hon kan inte ta båten hem, påbörja en efterlängtad semester eller njuta av jordgubbar och glass. Allt på grund av att en man valde att mörda henne.
Efter mordet på Olof Palme, liksom på Anna Lindh, höjdes röster som krävde slut på öppenheten. Ett slut på det öppna samhälle vi är vana vid och som vi är så många som värnar om. Jag hoppas och tror att Almedalen blir ännu viktigare. Att vårt demokratiska sätt att låta allas röster höras är livsnödvändigt. För att låna Lars Reuterbergs ord: Almedalen är viktigt. För alla. Och det ska inte en ”vettvilling med kniv” kunna förstöra.