Sverigedemokraterna blev Sveriges näst största parti.
En dag efter valet berättar en nära vän till mig hur hennes dotter frågat vad som ska hända med pappa nu om Sverigedemokraterna vinner valet. Inte något barn ska någonsin behöva bekymra sig för om en förälders hudfärg, ursprungsland eller namn kan innebära ett hot.
Tre dagar efter valet börjas det. I Aktuellt under tisdagskvällen debatterar Willy Silberstein, barn till två förintelseöverlevare och ordförande för Kommittén mot antisemitism, och Dagens Industris politiska redaktör P.M. Nilsson. Silberstein framför att han och kommittén är oroliga inför vad det betyder för Sverige att ett parti med rötter i nazismen nu fått så mycket makt. Vad det innebär att Sverigedemokraternas partitopp gick med i partiet då det fortfarande leddes av en nazist. Hur andra länder påverkats av att rasistisk jargong och hur hatiska uttalanden lett till ökat rasistiskt våld.
Silberstein uttrycker en oro och han underbygger den med objektiva fakta. Fakta som Sverigedemokraternas egna ”vitbok” visat på. Efter inslaget visar Sverigedemokraterna med all önskvärd tydlighet vad de önskar se i ett framtida Sverige. Björn Söder, SD:s kandidat till talmansposten, (och den som alltså skulle leda riksdagens arbete och det demokratiska hantverket) skriver på Twitter om debatten i Aktuellt att: “Nu får banne mig SVT skärpa sig och sluta med rena propagandainslag. Kvällens Aktuellt borde omgående anmälas för partiskhet. Och public service ska banne mig reformeras i grunden!”
En uttryckt oro för hur tonen i ett samhälle kan påverka våldet (vilket setts i andra länder) blir enligt Söder ett propagandainslag, opartiskhet som ska anmälas och dessutom vill han reformera public service i grunden. Det är precis vad andra högernationalistiska regeringar gjort i både Ungern och Polen – att ta makten över media är del av framgångsstrategin.
Är det något som skrämmer mig så är det normaliseringen. Just det som också oroar Silberstein. Nämligen att vi sakta men säkert vänjer oss vid utspel som vi tidigare aldrig hade accepterat. Att vi slutar bli chockade. Slutar reagera. Att det inte längre hugger till i bröstkorgen när vi får höra om barn som är oroliga för vad som ska hända pappa. En pappa som är född i Sverige. Eller barn som oroar sig för färgen på sin egen hud och hår. Att vi inte märker glidningen. Jag får svårt att andas när jag får meddelanden från kvinnor och män som flytt till Sverige eller som bott här hela sina liv och som nu undrar hur Sverige kan göra så här mot dem. Deras Sverige. Som gör att de upplever otrygghet inför vilka de möter på gatan. Att de upplever att så många hatar dem. Att de inte längre känner sig som en del av det här landet.
Men så möter jag tjänstepersoner runt om i vårt land. Tänker på alla de jag mött under åren. Alla som enträget kämpar på. Som tragglar på med politiska beslut och beslutsamt fortsätter framåt för en mer jämställd och jämlik värld. Tjänstepersoner som i så många kommuner runtom i landet vill ge barn möjlighet att vara just den de är. Att de ska slippa påverkas av alla trånga och påhittade normer om att killar inte ska visa att det gör ont, ska bita ihop och hålla tårarna tillbaka, medan tjejerna förväntas vänta tålmodigt, hålla humöret uppe och ta ansvar för de ”stökiga” killarna. Så många som vill väl. Som säger att vi ger inte upp! Som säger att politikerna må ta beslut, men vi har våra styrdokument och lagar att förhålla oss till för att öka jämställdheten. Företagsledare som är mycket längre fram i klimatomställningen än vad politiken kräver. Som ser att deras verksamhet behöver bli grön snabbare för att kunna överleva. Allt det arbetet sker hela tiden och överallt, men mestadels i det tysta och utan några stora åthävor. Kanske är därför det som bäst kan sammanfatta den senaste veckan: förlåt och tack.
Förlåt för att vi i ett av världens rikaste och välmående länder gav över en miljon röster till ett parti som inte ens har en klimatpolitik. Trots att jorden bokstavligt talat brinner. Förlåt för att vi inte bara röstade för status quo utan för en tillbakagång i både klimat och värderingar. Förlåt alla ni som inte är födda i det här landet. Som kanske flytt hit eller kommit hit av andra skäl. Förlåt alla ni som är födda i det här landet, men som vårt näst största parti bara målar upp som ett problem.
Förlåt oss alla barn. Alla barnbarn.
Och samtidigt: tack. Tack alla ni som tar fajten varje dag i fikarum, klassrum och omklädningsrum. Som säger emot. Som gör er ”besvärliga” och kanske skapar ”dålig stämning”. Alla ni som står upp för mänskliga rättigheter och fortsätter ert arbete för en mer jämlik, jämställd och hållbar värld. Alla ni som nu väljer att organisera er. Ni som vill inkludera och inte splittra. Ni som vill skapa en ny folkrörelse. Med er ska vi gå sida vid sida och vi ska aldrig normalisera rasism, nazism eller fascism – i vilken form den än må komma.
Så tack. Och förlåt.