En dag går vi i skogen och pratar om berättelsen om Häxorna och om Dahls förmåga att bygga magiska världar. Om fantasi pratar vi och jag berättar om några lekar jag särskilt minns från min barndom och om hur utrymmen kunde förändras till vad man ville, i leken. En bit in i samtalet inser jag att min son faktiskt inte vet hur det kan vara, att under lång tid befinna sig i sin egen fantasi.
Uppvuxen som sladdis med storasyskon och i en digital värld kom den där lekförmågan aldrig riktigt till honom. Han är en extremt kreativ person, väldigt duktig på att skapa, både med händer och i datorn, men långdragna fantasilekar har han liksom aldrig riktigt pysslat med. Jag tror att han aldrig har behövt.
Jag berättar för honom om vissa sommarlovsmorgnar jag hade, när jag var i hans ålder. Hur man kunde vakna vid åtta och veta att man hade en hel dag, 12, 14 timmar framför sig, med sig själv. Då de vuxna jobbade, visserligen hemma, men upptagna ändå. Och man fick mat, ett plåster om man slog sig, men mest så lekte man. Timmar i sträck, ensam med sina tankar och sin fantasi.
Jag kan än idag märka av vilka människor som haft den möjligheten och vilka som inte haft det. Som regelbundet lämnats ifred med sin lek, sin fantasi och sina tankar. Som tidigt i livet fick tänka stort och länge. Så pass länge att egna världar skapades. Det där har man ju med sig hela livet sedan, förmågan att tänka långt, länge och stort.
Men ska man vara krass så är det också resultatet av ensamhet. Ensamhet och understimulans och uttråkning. Och ärligt talat så är jag inte helt säker på att det är det bästa för barn. Inte helt säker på att det är skitbra för barn att lämnas ensamma med sina tankar och oändligt med tid att utforska dem och ta dem längre och längre. Barn behöver ju gränser, det är de flesta överens om.
Det rapporteras så mycket om hur farligt det är med skärmar och teknik och det rapporteras också om hur bortskämda dagens barn blir, som aldrig behöver ha tråkigt, som alltid är stimulerade. Men både föräldrars aktiva varande och aktiverande av barn och skärmar av alla de slag har ju det gemensamt att de gränsar barns hjärnor. Sätter ramar och gränser för det egna tänkandet helt enkelt. Erbjuder aktiv stimulans istället för det gränslösa och planlösa tänkandet och fantiserandet som vi barn födda före 00 hade mycket av.
Och även om det innebär att det inte kommer bli fler Roald Dahlska författare i framtiden, så tror jag faktiskt ändå att det är bättre så.