I sommar har jag rört mig på stränder över hela ön, från Holmhällar till Fårö. Minst av allt har jag varit på den kanske mest folkrika stranden under sommaren – Tofta. En av anledningarna är just att det är så otroligt många människor på samma lilla bit strand. En annan att min man helst av allt vill vara på stenstränder och utforska alla olika stenar och fossiler han hittar där. Hans entusiasm över stenar har fått också mig, en inbiten sandstrandsälskare, att gå över till stenstrandgänget. Det som däremot inte är särskilt entusiasmerande, ärligt talat den totala motsatsen, är nedskräpningen. Och som mest syns det kring just Tofta. Så fort turisterna lämnat stranden och det igen blivit nästan folktomt har vi som tradition att plocka skräp. Vi går från Gnisvärd till Tofta och plockar påsar och åter påsar fulla av skräp. Allt från snusburkar, glasskräp till söndriga glasflaskor och blöjor. Det är som om en tornado av skräp strandat just där. Vi kan gå långt in på hösten och fortfarande hitta skräp i mer snåriga buskar och framförallt i strandkanten.
Det är ju lätt att svära över alla som verkar anse att just någon annan ska plocka upp deras skräp, men det är inte hela svaret (även om individens ansvar måste påpekas när det kommer till just nedskräpning). Ett enkelt ”det du tar med – ska med hem” vore ju ett enkelt mantra, men det är heller så att individens ansvar underlättas här på ön. Knappt på någon strand vi besökt i sommar har det funnits soptunnor. Inte heller i närheten av strövområden som många besöker. När vi gör det enklare att göra rätt, så kommer också fler att göra det. Att placera ut soptunnor på de största stränderna och strövområdena skulle kosta en slant för regionen att tömma. Men mot kostnaden står nedskräpning, ännu mer plast i havet och djur som får i sig än mer skräp. Är det vad vi vill bidra till?
En annan typ av nedskräpning som inte bara sker på stränderna är något jag faktiskt blev helt chockad över när vi precis flyttat till ön. Då, som ny på ön, åkte jag bakom en bil kring Tofta södra och såg hur de helt sonika öppnade sitt fönster och slängde ut en hel påse från en hamburgerkedja. Hela skräppåsen virvlade runt när den åkte ut ur bilen och placerade skräpet runt om hela vägen. Jag blev så chockad att jag inte ens fann mig nog att anteckna registreringsskylten (nedskräpning är ju trots allt ett bötesbrott). Efter det har jag plockat upp otaliga påsar från både Max och McDonalds längs dikena. Ett för bara några dagar sen. Det kan vi inte skylla på någon annan än individen. Och dumheten. För någon annan förklaring än någon slags total brist på både förståelse för problemet och att helt enkelt vara så pass självcentrerad att man utgår från att någon annan kommer plocka upp ens skräp finns nog inte. Tror man, så som vi människor gjorde förr, att skräpet och utsläppen vi öser ned i havet försvinner på något magiskt vis? Liksom att när skräpet är utom ens synhåll så finns det helt enkelt inte mer. Kanske har personerna som slänger ut bajsblöjor och matskräp samma idé som de yngsta barnen? De som tror att föremålet framför dem verkligen är helt borta när det göms bakom en hand eller rygg. Oavsett vad så tänker jag att en upplysningskampanj och fler papperskorgar vore åtminstone ett första steg för regionen att dra sitt strå till sopbergsstacken.