Söndag kväll och oupphörligt sorl runt om mig. Klockan i informationen, 21.37, drygt halva resan kvar. Jag reser ensam, jag har slutat sitta i restaurangtorget när det bara är jag, inte aktersalong heller. Jag väljer oftast förlig salong, det är lugnare där. Så här års definitivt, sommarsäsong: Icke! Då råder dårskap.
Sjuhundra-nånting passagerare ombord, jag sitter trots allt en stund i torget och ser på folk.
Jag har löst korsord ett tag, nu har jag köpt en kaffe, jag ser mig omkring: Det spelas kort, spelas på mobiler, det läses, gäspas och bärs matbrickor, det äts, det dricks kaffe men inte lika mycket pilsner som det gör under fredagsresorna.
Detta sorl och dessa svagt mullrande maskiner, allt är ljust gult och så klirret av porslin som personalen samlar in och hela tiden folk som går. Hela tiden går de. Går, går, går. Vart ska de? Vart är de på väg? Man kommer ju ingenstans! Som att det inte räcker att färdas från hamn till hamn.
I restaurangtorget, och på båten överlag så här under lågsäsong, är vi som vi är, som om det vore vårt vardagsrum. Hår på ända, fötter på bordet.
Ingen låtsas som de inte är trötta för det är vi, vi har alla våra tre timmar att fördriva, vi kan inget annat än att härda ut.
Jag skriver i vita marginalen vid sidan av korsordet, antecknar, reflekterar. Var har alla varit? Några har spelat match, det syns på lagoverallerna. Några har hälsat på sina barn, hälsat på hos farmor, varit på teater, på shoppingrunda. Alla med fler upplevelser nu än när de häromdagen reste från ön.
Men också alltså ett annat lugn är när förväntningarna darrar, då allt ligger framför och allting finns kvar att vara med om.
Vi nickar åt varandra, byter några ord, vi som känner varandra. Jag provar en smygare, walk on the wild side, går inget vidare, luktar illa, så pinsamt att sitta här i ångorna.
Säger hej till en basist. Hela tider går folk, jag sitter still, skriver, fyller i ett ord, ”åklagare” på tolv bokstäver blir ”bilreparatör” och som vanligt är korsordsorden ”orv” och ”Alda” med. Alan blir nästan alltid Alda, Alan Alda, han i tv-serien ”Mash”, inte särskilt pigg referens för nutidsfolk.
Som vi svurit och svär åt dessa resor men ändå denna samhörighet i att bida tid och vänta på plinget, att låta timmarna löpa, ett så mycket större ”vi” än alla de ”vi” som reser hemåt i mil efter mil i bil.
Men detta inte sagt att jag skulle vilja kunna ha det så: Ge mig av när jag vill utan att behöva passa tider, inte behöva tömma börsen eller betala extra för att eventuellt senare behöve ändra avgångstid.
Men ändå, vi skulle i någon mån sakna detta om den bro som aldrig kan byggas byggdes. Nu vet vi vilka som ska till fastlandet och vilka som varit där, vi har uppdaterat oss på vad som ska göras och vad som gjorts.
Jag ser mig om, där borta, ser du, där borta bakom pelaren ett par som hånglar, där borta en bonde, där sitter ett pucko och där borta, ja, det hörs ju i den relativa tystnaden, fasansfullt vassa och högljudda flabb så jag stoppar lurar i öronen, Willie Nelson, och återvänder till min sittplats.
…jag kör genom stan sedan, Gutabacken öppen, sommarens avstängnings ställde till det, kör norrut, midnatt, ringmuren upplyst i gult mot becksvart himmel. Äh, fan, nu känner jag att jag varit lite väl positiv, trots allt. Är ju rätt trött på de här resorna.