Bjöd hem min bästa vän och hennes familj igår kväll. Är så glad åt att de inte sagt något om att träffas i mindre sällskap ännu, Folkhälsomyndigheten. Pallar inte en vinter till med de strängaste restriktionerna.
Vi hade en fin kväll. Lämnade männen och gick ut med hundarna en sväng, jag och min vän. Pratade om alla våra problem. Vet inte hur man skulle klara sig om man aldrig fick prata om sina problem med någon. Som älskar en ändå, hur gnällig man än är.
Torsdag morgon är jag rätt trött. Det tar på krafterna att ha middag. Det tar överlag på krafterna att vara vid liv. Innan jag sätter mig för att börja skriva en text om "Den svenska skolan" ska jag bara lyssna på en låt jag hört talas om. "Fuck like a beast", heter den, med det gotländska bandet Pascal. Den träffar mig som en käftsmäll. Utlöser nästan ångest under tiden jag lyssnar på den. Gitarren som skär genom kroppen. Texten! "Att leva tills jag dör. Det kanske inte blir så kul. Men jag ska göra det. Jag ska leva klart".
"Det är ju som med dom, Tony Clifton", säger min man sen, när jag försöker förklara känslan jag får i kroppen av att lyssna på Pascals låt.
"En särskild ton liksom, mörk", säger han och först håller jag inte med. Men han står på sig och påminner om när vi tidigare pratat om till exempel deras "Manassas love pt 1". Och jag tänker först att det kanske är en generationsgrej, då musikerna är hyfsat samtida.
Men sen minns jag hur jag själv, bara kvällen innan, tryckte förbi "Förevigt nu" av Ainbusk i julspellistan eftersom jag alltid blir så sorgsen när jag hör den. Tusen gånger värre än originalet ("Forever young", Alphaville) är den, i sorgsenhet. Pappa Allan var inte mycket bättre han, gällande vemod. Är inte "Fuck like a beast" egentligen en starkt moderniserad "Vardesveisu" när man väl tänker på det?
När jag sedan sätter mig och lyssnar igenom en hel rad gotländska artister så inser jag att inte ett enda gladlynt popsnöre existerar. Ja, det skulle väl vara Eric Gadd då, som fått till en och annan lycklig låt, men hur gotländsk är han egentligen?
Är vi kanske ett vemodigt folk? Och vad beror det i sådana fall på? Är det faktumet att så många av oss härstammar ifrån vildhjärnor som en gång fick för sig att bosätta sig långt ut i Östersjön på en ö? Är det våra förfäders hårda kamp mot karg mark och kalla, salta stormvindar som liksom nedärvts generation till generation?
Vackert är det i allafall, det som skapas ur vemodet.