Tidigt söndag morgon landar ambulanshelikoptern på badstranden, drygt femtio meter från mitt hus. Fortfarande yr efter fallet i badrummet bärs jag på bår ner till helikoptern. Under färden till lasarettet försöker jag orientera mig genom helikopterns små sidorutor. Jag ser Sproge kyrka – tror jag. Och badstranden i Tofta – tror jag. Somnar.
Efter tjugo minuter landar vi på lasarettets helikopterplatta. Personal står beredda och rullar in mig för röntgen.
Befarad hjärtinfarkt eller stroke. Vad är farligast?
Förra veckan skrev jag om Bo Persson i Sproge (1918-1955) och hans skrift ”Haimgärde tankar” och lovade publicera några här i krönikan. Här kommer en:
”Alltingg var bättar förr, men far ille u sleit ont de fikk di”.
EN DAG PÅ LASARETTET (strokeavdelning rum 13).
05:30: Blodtryck.
07:30 Frukost: Kaffe yoghurt, ägg, juice, smörgås.
08:00: EKG.
08:45: Tittar på bilder och berättar vad jag ser: Lekande barn i park, skor, äpple, brödrost... Räcker ut tungan och rör den åt vänster och höger, vänster höger, vänster höger... Blir stucken med vass pinne. ”Känns det?” ”Ja”. ”Bra”.
09:10: Rumsstädning
10:55: Blodprov, misslyckas. Nytt försök, lyckas.
10:58: TV-dokumentär: ”Ensamma mot IS”.
11:45: Lunch, ugnsstekt lax.
13:40: ”Vill du ha kontakt med en kurator?” Nja, jag får se. Kanske.
13:50: ”En kille och en tjej”, långfilm med Brasse Brännström och Mariann Rudberg.
14:15: Det regnar. Hoppas det även gör det på midsommarpotatisen hemma!
14:35: Rollator? Nej, det behövs inte. Kaffe och kaka.
14:50: TV-dokumentär om syskonen Hugo och Rosa.
16:40: Mat igen! Falukorv och potatis.
17:10: Hundarna i Riga, TV-drama med Rolf Lassgård.
18:40: Temp: 36,2.
18:45: Kvällsmål, nyponsoppa.
20:00: EKG.
20:30: Somnar.
Och så fortsätter det i tre dygn. Fullspäckat program, supertrevlig personal och god mat.
När jag ska åka hem kommer läkaren in i rummet. Riktigt säker på vad jag drabbats av vet hon inte, men i min journal står det ”Minor stroke” (liten stroke).
Hur gör jag när jag kommer hem, frågar jag. Hon tittar på mig och ler.
– Du ska leva precis som vanligt, svarar hon.
Ingen hjärtinfarkt alltså. Infarkt propp i hjärtat, stroke propp i hjärnan.
Glömmer fråga vilket som är farligast, men jag gissar på hjärtinfarkt.
Och ytterligare en Haimgärd tanke:
”Förr årdinerede dåktorar veile, nå årdinerar di måtsjon”.