En förtvivlad man ringer och berättar om en familj på Gotland, två vuxna och tre barn, som just fått beskedet:
”Ni får inte stanna, ni ska tillbaka till Afghanistan”.
Tillbaka? De har flytt från Iran, de har aldrig bott i Afghanistan.
Vem ska ge dem något hopp, det är ju så här det ser ut i vårt kära gamla folkhem? Otryggt, omänskligt för dem som inte fötts på ett svenskt BB, inte har svenska föräldrar, inget svenskt personnummer, inget pass.
Så vad ska jag svara?
”Överklaga! Hoppas det ordnar sig! Ge inte upp! ”
Nej, det känns enbart cyniskt. De har redan försökt allt. Många långa dagar, lika många sömnlösa nätter.
”Jävla Sverige!” hör jag mig själv säga högt när vi avslutat samtalet.
Som om det skulle hjälpa.
Varje gång jag badar bastu hoppas jag att min hörapparat ska fungera så att jag kan delta i de ofta intressanta samtalen på översta bastulaven. Men efter cirka tio minuter blir det helt tyst. Jag ser munnar röra sig och när blickar riktas mot mig förstår jag att jag blir tilltalad.
”Va?” säger jag.
Frågan upprepas och jag berättar då att hörapparaten lagt av.
Långt ut i rymden kan vi resa, sända iväg bilder med våra små telefoner kan vi också göra och till och med få våra dåligt fungerande hjärtan utbytta.
Men en hörapparat som klarar 70 graders värme i bastun, det har vetenskapen ännu inte lyckats framställa.
Plötsligt, jag står och diskar, när ett ord dyker upp i skallen.
– Lygens!
Vad betyder det? Jag kontaktar en ordbok och läser: ”Lygens – lögn, orimlighet”.
Jag minns inte att jag någonsin hört ordet tidigare. Varför dyker det upp nu? Har det något med diskningen att göra? Jag tycker ju om att diska.
Oxen i Dagens horoskop i tidningen:
”En nöjesresa står i fokus. Njut av att göra nya spännande upptäckter”.
Nöjesresa? Enda resan jag ska göra är den nu på lördag till Mulde ridhus i Fröjel för att kasta varpa. Men nöjesresa? Senaste halvårets varpakastande har sannerligen inte varit något nöje. Långt därifrån.
I senaste numret av nyhetsmagasinet ETC får ett antal personer berätta ”Hur världen ser ut om 50 år – om man får drömma”.
Britt Larsson, barnmorska och vårdaktivist hoppas att föräldrar ska kunna ruva fram sina barn. Föräldrarna donerar ägg och sperma som sen odlas i en kokong. Efter cirka 39 veckor tas kokongen ner och föräldrarna ruvar den tills barnet sparkar sig ut.
Personligen hoppas jag mera på en framtida hörapparat som klarar bastuvärmen.
mejl: bison.gotland@telia.com