Skatt, invandrare, skolplikt. Ja, en del tycks ständigt lite arga på sådant de måste stå ut med. Jag är bara arg ibland, snarare specifikt vid tre tillfällen när jag vistas i det svenska samhället.
Ett av dem känner ni redan till, för det finns nog ingenting jag skrivit om så många gånger under de sexton år jag skrivit här: Offentliga omklädningsrum. Idén om svenskens lättsamma och lediga syn på nakenhet som egentligen få svenskar har, eftersom vi faktiskt är ett ganska blygt och artigt folk innerst inne. Barn och ungdomars rätt att få delta på skolans obligatoriska gympalektioner och simprov utan att tvingas blotta sig för sina kamrater.
En annan sak jag funderar på är vad jag skulle göra med mina sopor om jag vore skild. Jag har alltid haft svårt att få in mina soppåsar i de minimala öppningarna i containrarna vid affärerna, men sedan jag fick reumatism är det helt omöjligt och en syssla som hamnat helt på min starka, relativt unga make. Undrar hur pensionärerna gör? Det är ju inte klokt att vi lever i ett samhälle som kräver av oss att hantera vår skit på ett specifikt sätt. Vi ska sortera den, får inte elda upp den och sedan måste vi enligt lag själva kasta den på en av staten angiven plats. Men platsen är utformad så att det ska vara så svårt det bara kan, med minimala öppningar högt upp och med hinder för öppningarna. Man tvingar oss till något och gör det samtidigt så svårt det bara kan vara för oss att utföra det.
Den tredje platsen där jag som svensk kan känna, i realtid, hur min psykiska hälsa går från normal till psykisk ohälsa, är på apoteken. Det gäller vart enda ett. De svenska apoteken lider fortfarande svårt av att en gång i tiden ha varit statliga. De behandlar oss kunder som back in the old days, men extrema väntetider, extremt lågt arbetstempo och noll respekt för kundernas tid. De beter sig som en myndighet, helt enkelt. Som Arbetsförmedlingen för femton år sedan. Samtidigt som de gör allt för att sälja på en erbjudanden. Där har man sått i kö i 45 minuter och väntat, hört personal prata om väder och vind med alla tre som stod före en i kön när man kom dit och trodde att det var lugnt. Sedan har de mage att lägga ut talet om tjugo procents rabatt på kroppsoljor när man väl står där, på randen till galenskap av frustration och stress. Apoteken behöver bestämma sig. Ska man behandla sina kunder som just kunder, eller som simpelt fotfolk utan respekt för vår tid?