Vad var det som hände däruppe i Sälen egentligen? Där på konferensen om Folk och försvar? Var det en uppvisning i hur en skapar drama, i hur braskande rubriker bäst sätts? Handlade det om att sätta sig själv på kartan eller om att äska mer pengar till försvaret? Då när chef efter chef gick fram till mikrofonen och sa att vi skulle förbereda oss för krig.
Något i alla fall jag funderade på var om det verkligen var mer dramatik vi behövde. Vi har sedan Ryssland invaderade Ukraina pratat krig i Sverige. Vi har pratat om vår förmåga och vikten av att alla ska vara mer på tå. Militären har fått ökade anslag med mer än 27 miljarder kronor mellan 2023 och 2024, vilket är en ökning med nästan 30 procent.
Från 2020 har vi alltså fördubblat de militära anslagen. Vi har öppnat hem för ukrainska flyktingar, köpt matvaror och skickat kläder. Vi har fått hem information om vad vi ska göra om krisen kommer och vi har följt de minst sagt pendlande beskeden om vårt NATO-inträde.
Så hur mycket mer kan vi prata om krig? Och varför bestämmer man sig för att det är läge att säga att svenskarna ska förbereda sig på krig just nu? När man i nästa stund, i en annan intervju, säger att man inte är orolig för ett stundande krig i närtid.
Vi kunde i takt med att alla medier rapporterade om att vi skulle förbereda oss för krig läsa att BRIS fick ta emot mängder av samtal från oroliga barn. Barn som hör och ser att vuxna på TV säger att kriget snart kan vara här. Barn till föräldrar som kanske inte själva orkar eller kan redogöra för den trots allt lilla risken att det blir krig i Sverige i närtid. Och unga vuxna och vuxna med ett redan skört psykiskt mående som nu dessutom ska hantera oro och rädsla för ett eventuellt stundande krig i vårt land.
Jag tänker att det, till skillnad från vad de som uttalade orden verkade anse, är oansvarigt. Om jag hade haft en chef som menade att vi medarbetare skulle ta allt ansvar för en eventuell stundande katastrof och upprepa att vi måste förbereda oss för det hade jag tyckt att det var en usel chefsstrategi.
Jag hade velat att chefen skulle säga: Vi har ett läge som är allvarligt. En del konkurrenter slås ut. Jag vill med det säga att det kan komma att krävas att vi gör det lilla extra i våra kundmöten, men att jag och ledningen har läget under kontroll. Ni kan vara lugna med att vi gör allt vi kan för att det ska fungera så bra som möjligt och precis som vanligt. Och vi kommer inte låta oss slås ut även om marknaden kan vara tuff.
Det är vad jag hade önskat att också landets chefer gjorde där upp i Sälen. Sagt att läget är allvarligt i vårt närområde (som om vi inte vet det) och sen sagt att vi tar alla de politiska beslut som krävs, att vi tar ansvar för att Sverige är väl förberett i händelse av någon kris och att vi inom militären har läget under kontroll. Det hade varit att ta ansvar.
Jag vill se ansvarstagande. Jag vill se att landet enas och sammanförs. Jag vill se och höra att de som är satta på positioner som påverkar våra liv på olika sätt är oerhört måna om vad de säger och hur det kan komma att påverka barn, unga och gamla. Vi behöver inte mer dramatik utan vi behöver lugn, trygghet och gemenskap. Det hade jag uppskattat om ledarna uppe i Sälen gått fram till mikrofonerna och upprepat.