I den blånande sommarkvällen samlas 4 000 personer framför Grå gåsens scen. I svart kavaj med grånat hår utbrister Lars Winnerbäck:
– Herre gud så många ni är! Jag har nog spelat för lite på Gotland.
Och visst har han rätt. Senast jag såg honom var i gravarna innan muren rasade. Jag var en osäker småbarnspappa och han en rödlätt lite nervös kille på en stor scen. Båda har vi hittat hem. Att åldras inte bara med sin musik utan också tillsammans med sina favoritartister är fint. Jag är årsbarn med Fleetwood Mac och att ha sett dem live var stort. Deras musik blir liksom en kompass att stämma av mot. En trygghet att förhålla sig till, med texter som betyder mycket och får olika innebörd efter hand. Poeten Winnerbäcks texter fyller precis samma funktion.
Vad vore Sommargotland utan alla dessa spelningar? Från Gåsemora i norr till Gåsen på Sudret gästas ön av mer eller mindre celebra artister. Orup i en ruin i Visby samtidigt som Ellen Krauss drar storpublik till Ljugarn. Det är egentligen helt otroligt att det ens är möjligt! Att samlas framför en scen har för många av oss blivit ett fint sätt att njuta av sommaren på. Winnerbäck är inget undantag. I mitt fall en av sommarens hittills starkaste upplevelser. Bättre än nånsin omfamnar hans texter mig. Med handen på bröstet sjunger han om att flyga över ett land, där allt är lätt men ändå så svårt. På något märkligt sätt får hans ord tankarna att handla även om mig. Där under tornseglarna i sommarkvällen framför scenen känner jag mig som en grånad soldat i en fredsarmé. Som sorterar papper och plast. Oroar mig över DCA-avtal och hoten mot demokratin. Och hur världen styrs av helt galna ledare. Vi ska åt samma håll, sjunger Winnerbäck och där är den ökande polariseringen det kanske största hotet både han och alla vi andra står inför.
Under Almedalsveckan mötte jag Jan Scherman som visade sin skrämmande dokumentär "Make democracy great again". Har du inte sett den finns den på TV4 Play, missa inte. Orädd frontar han nynazister och ifrågasätter amerikanska vapenlagar. Tar sig in på möten hos Trump-anhängare och möter dem som hotas till tystnad. Att demokratin i världen går bakåt och polariseringen ökar skrämmer mig. För i skuggan av det blir allt annat omöjligt. Vad spelar det då för roll att jag sorterar papper och plast? När klimatfrågan helt glöms bort. Allt det där poppar genom min skalle medan Winnerbäck håller hov. Lika grånad som han fylls jag av stolthet över att nu, 20 år sedan jag såg honom senast, bottna i något och att livet är en resa där man själv bestämmer både resmål och färdkamrater.
I publikhavet delar jag ståplats med bekanta ansikten. Vissa är bara ytligt bekanta, uppnäsor och leenden från möten längs livets vägar. Andra har jag liksom rest i samma kupé med i 40 år. Överläkaren som kan allt om tonsiller, men nu vill veta hur jag byggt min pizzaugn. En har ett hjärta större än andra, särskilt ömmande för övergivna sommarkatter och gråtande små kattbebisar utan mammor. En annan har gift och skilt sig, flyttat hem till ön och hittat sin egen plats i livet. Alla gungar vi till Winnerbäck och hans musiker. Livet pågår runtomkring oss men just nu framför scenen går ljudvågorna bokstavligt talat rakt in i våra hjärtan. Att det sedan tar nästan en timme bara att lämna åkern där vi parkerat i ett hav av bilar spelar ingen roll. Sommarnatten omslukar oss. Alla hittar vi hem.