En vän till mig berättade att hon kände sig stressad över att ta båten i helgen, eftersom hon inte orkade riskera att stöta på en massa bekanta. Jag förstår henne – ibland krävs det verkligen ett mentalt förarbete för att kliva ombord på färjan. Särskilt om man inte känner sig utvilad, socialt utsvulten, het och nyfiken. Ett tillstånd som inte särskilt ofta infaller sig hos mig i alla fall.
Men det största minfältet är nog ändå vänthallen i Nynäshamn. Det är där man alltid stöter på någon gammal klasskompis, en lärare som en gång var besviken på en, eller kanske mamman till ett gammalt ragg – en sådan där person som man bara träffat några gånger men som ändå envisas med att med glimten i ögat påminna en om att hon minsann minns hur ens skor såg ut när de stod i hennes hall, för femton år sedan. Det här är väl egentligen inte så farligt. Så länge man är i form. Är man det inte, så är det faktiskt hemskt.
För det är väl inte den allmänna stressen av att prata med folk i vänthallen som är själva kärnan. Utan en känsla av en social förväntan som tycks finnas i den luften. Ja, egentligen räcker det med blicken. Känslan av att vara betraktad och vad den betraktelsen kan tänkas innehålla.
Det påminner mig om det mekaniska samhället som sociologen Émile Durkheim skrev om redan på 1800-talet. Han beskrev en gemenskap byggd på likhet, gemensamma värderingar och sätt att leva. I sådana samhällen är varje individs plats tydlig, men samtidigt är friheten begränsad av en känsla av social kontroll och förväntningar. Ett samhälle som känns märkligt modernt och samtidigt uråldrigt – ett samhälle där vi alla drar åt samma håll, på gott och ont. På Gotland, där alla känner alla, eller åtminstone tror sig göra det, upplever jag ibland Durkheims idéer som nästan skrämmande relevanta. Det är inte enbart de formella lagarna som styr, utan även en osynlig men kännbar social kontroll. Känslan av att ön är liten och emellanåt relativt händelselös kan bli väldigt påtaglig, tack vare den gotländska informationskedjan.
Jag ska erkänna att jag inte är i form för tillfället. Vad jag brukar göra då är att vända mig till sydamerikanska visor. Jag tror inte att jag kan komma på något som tröstar mig lika snabbt och effektivt som det. Igår låg jag i soffan och sjöng högt till De Que Callada Manera av den kubanske sångaren Pablo Milanés. Och det var minst sagt underbart, för jag glömde bort mig själv.
Det är utmanande att befinna sig på en ö när man inte känner sig utvilad, socialt utsvulten, het och nyfiken. I en liten värld gör andras blick på en ständigt påmind om sig själv. Men kanske är det just det som är kärnan i att leva på en plats som Gotland – eller vilken annan liten värld som helst. Vi sitter alla fast i ett nät av gemenskaper, vissa frivilliga, andra påtvingade. Ibland är det svårt att andas och andra gånger är det befriande att leva här, i balansgången mellan kontroll och gemenskap. Känslan av att vara sedd och samtidigt se alla andra. Är det kanske där vi hittar något riktigt mänskligt?
Como si fuera la primavera, yo muriendo. Jag önskar verkligen att våren vore här. Men fram tills dess ska jag nog fortsätta sjunga latinamerikanska visor hemma i soffan.